Böcker om Afghanistan kläs ofta i ovanligt poetiska titlar. Den unga svenska diplomaten Diana Janses debutbok bryter inte från den regeln.

Men vad gäller innehåll så är den desto mer egen. Medan övrig litteratur om landet brukar flöda av nyttig information om landets kultur och politik så är denna bok varken mer eller mindre än en lättsam personlig dagbok över en svensk kvinnas två år som UD-anställd. Att hon befinner sig i Kabul kommer på något sätt i andra hand.

Diana Janse framstår verkligen som ett barn av sin tid och av sin yrkesroll. Texterna präglas av ytlighet och snabba klipp från det ena ämnet för dagen till det andra. Att förlaget kallar boken för en reportagebok är en klar överskattning av de kortfattade betraktelser boken innehåller.

Lättsamheten i framställningen gör boken lättläst, men att det privata tar så extremt stor plats gör den också mindre intressant. Särskilt för den som tror sig få en inblick i vad som händer i Afghanistan bakom slöjan eller innanför UD-kanalerna.

Starten för Diana Janses två år i Afghanistan är inte den bästa. Pojkvännen är ointresserad och oförstående inför valet av arbetsplats. Avresan innebär ett slut på förhållandet och detta spelar en stor roll i dagboksskrivandet. 

Författarens stora bekymmer är att hon under sina två år inte får någon kontakt med afghaner, varken män eller kvinnor. Kvinnorna hon ser är bara de som klädda i burka tigger pengar på shoppinggatan Chicken Street. Ett undantag är den kvinna hon anställer för att sköta sitt hus, men när hon upptäcker att kvinnan stjäl sprit får hon sparken.

Ett annat är när hon sitter i en moské tillsammans med några afghanska kvinnor. När hon tror sig förstå att kvinnorna beklagar att västerländska kvinnor inte har några barn, bryter hon upp.

Gång efter annan blir det för svårt för författaren att stå ut med kulturkrocken, med instängdheten och isoleringen och då är det dags att resa bort och glömma bort eländet i Afghanistan. Hon reser till Dubai för att shoppa och gå på kaféer. Till Islamabad för att äta gott och inhandla dvd-filmer. Går på gym, innekrogar och hotell.

Hennes umgänge sträcker sig bara till andra västerlänningar, diplomater, biståndsarbetare och militärer. Folk som klagar på korruptionen i landet, utan att tänka på vem det är som erbjuder pengarna.

Därmed blir också hennes bild av livet i Kabul inskränkt. De resor hon gör beskrivs för kortfattat för att ge något utöver vad som kommer fram i korta nyhetsartiklar i svensk media.

Visst finns det i boken en del roliga kommentarer, som när UD:s inspektör tycker att säkerhetsläget gör det omöjligt att besöka Kabul, varför Diana måste bege sig till Islamabad i Pakistan för att intervjuas av honom. Däremot hindrar inte samma säkerhetsläge inspektören från att skicka henne tillbaka till Kabul så fort intervjun är klar.

Det finns några korta berättelser som kan väcka ett intresse hos den läsare som är intresserad av Afghanistan. Mötet med den för narkotikahandel fängslade guvernören i provinsen Farah är en sådan. Beskrivningen av en insamling av vapen från krigsherrarna (det kom dock inte in ett enda vapen) liksom rädslan, när Kabulbor demonstrerade och brände hus och sköt på gatorna, efter att amerikanska soldater eller legosoldater skjutit ihjäl afghanska civila, är också texter som går utanför författarens egen ram. Men som sagt; de är alldeles för få och för korta.

Boken kan förstås också läsas som en nidbild över många diplomaters och biståndsarbetares överhetsliv i ett land, där de kan flyta ovanpå och tjäna stora pengar under en kort period innan de ska vidare till nästa land, där de åter ska göra en insats för de fattiga. Men så är den helt säkert inte tänkt.