Mot två av de tio budorden vill David Olsson inte bryta, att inte begå äktenskapsbrott, att inte dräpa. Men livet är större än hans vilja. Så har det ena brottet lett till det andra. Nu sitter han här, på säkerhetsanstaltens roavdelning, dömd till livstidsfängelse och indelar tiden i före och efter katastrofen, den kväll han såg sin stora kärlek begå äktenskapsbrott och förvandlades till dråpare.

Kniven i hjärtat kallar Björn Ranelid sin nya roman, en skånsk berättelse om kärlek som blir för stor, om livet som vänder och indelas i före och efter katastrofen. Ett klassiskt drama nedsänkt i skånsk vardagsmylla.

Om David som åker med pappa, bonden och symaskinsförsäljaren, i hans stora Studebaker och livet leker, solen skiner. Bara en dag går den hastigt i moln. Den dag när pappa tar honom med till landshövdingens residens i Kristianstad för att visa honom de fina salongerna och den mäktige mannen.

Men de visas till köket och får inte se mer än det, medan den högdragna landshövdingskan förhör sig om pris och avbetalningsplan för den Singer, drottningen bland symaskiner, den handfallne fadern visar.

Den scenen av svenskt klassamhälle är en av de starkaste i en berättelse som annars färdas på minnets broar över mörka vatten.

David blev murare men hade andra drömmar, läste till ingenjör och blev med tiden brobyggare, först den vackra Höga Kusten-bron, sedan den långa bron mellan Sverige och Danmark, landets största byggprojekt på hundratals år.

David som är familjefar, två döttrar och sonen Kasper, enäggstvillingen som fick livet medan den andre, han som skulle fått namnet Jonatan efter visan, föddes till döden. En skugga över familjeidyllen, medan pappa byggde broar och mamma tog hand om sina hästar.

Och sedan katastrofen. Kniven i två hjärtan, den älskade Anna och hennes älskare, arkitekten Axel; båda på A, som kom inte livet längre. Och David försökte bränna ned huset där de nyss dräpta låg men togs av polisen innan tanken förverkligats.

Nu sitter han här, dömd till ett liv i fängelse, men är märkvärdigt fri. Regelbundet kommer bibliotekarien med sin vagn, den ordblinde matematikbegåvningen David har lärt sig läsa den sköna litteraturen. Varje bok han läser befriar honom, från minnena, katastrofen och fängelset; hans kropp är fången men själen flyger ständigt bort, över fängelsemurarna, tillbaka till barndomen, med pappa i Studebakern och en Singer av senaste modell i baksätet, tillbaka till familjen, den älskade Anna, döttrarna som nu inte vill veta av honom, sänder tillbaka hans brev och presenter oöppnade och Kasper som bryter mot familjedomen över dråparen och kommer på besök.

En nattsvart berättelse, både realistisk och med drag av pekoral – som det ofta är med det verkliga livet. Men upplyst av Ranelids språkorgel som ibland i sin mäktighet förtar själva berättandet men annars för det framåt, likt en grekisk tragedi men utan den klassiska reningen för själen och medvetandet. Ty hur kan någon renas av en livstidsdömd mördare som plågas av sin handling men mer beklagar att den inträffade än verkligen ångrar den. Anna hade ju brutit mot budet att inte begå äktenskapsbrott. När hon gjort det blev det andra brottet, att dräpa, en ofrånkomlig följd.

Brott och brott. Men det är inte brottet som är Ranelids huvudsak, det är livet som födde brottet, den blodiga kniven i två hjärtan. Ingen historia om ett brott men ett drama om ödet som är större än alla människor och alla de tio budorden.

Det är en djupt tragisk berättelse, gripande i sin mänsklighet, omskakande som berättelse om hur livet kan bli.

Inte alltför ofta störs skildringen av Björn Ranelids ovana att gå vilse i sitt språks allra mäktigaste övertoner. Författaren, aldrig kallad annat, finns med i berättelsen, i fängelsets besöksrum. Men det händer att författaren som skriver ned den ordblinde Davids berättelse och minnen förvandlar sig till predikant. Då flyter Ranelids roman bort i filosofiska, religiösa dimmor och vänds till sin egen pekoralistiska spegelbild.

Ofta händer det inte, oftast är författaren så tagen av berättelsen att han inte gör annat än skriver ned den livstidsdömde dråparens minnen. Redan det blir i sin nattsvarta tragik en storslagen berättelse; till den behövs inga filosofiska övertoner och religiösa orgeltoner.

Berättelsen är lika fri som de skönlitterära böcker som befriar den livstidsdömde David från brottet om än aldrig minnet.