För tio år sedan utkom Merete Mazzarellas ”Då svänger sig sommaren kring sin axel”, en bok om åldrande. ”Resa med rabatt” känns genom sitt ämne, konsten att vara pensionär, närmast som en fristående fortsättning.

Mazzarella är själv nybliven pensionär och redan första dagen, då hon ska se en pensionärsmatiné i Uppsala, får hon en föraning av vad det innebär. Maskinisten som ska visa filmen kommer aldrig dit. Som en parallellhistoria dyker det längre fram upp en anekdot om en framstående minister som åker limousin till drottningen för att avtackas inför sin pensionering. Pompa, ståt och blåsorkester. Men när han ska hem får han ta bussen.

Mazzarella älskar reflektiva utvikningar åt olika håll, associationerna spretar i kompassens alla riktningar. Ibland skyndar hon vidare för fort, andra gånger blir hon pratig och känns ofokuserad. Stilen är skarpare och mörkare än kåseriets men har den vardagliga eftertanken gemensam med sin lättsammare genresläkting.

Så varför har vi börjat se äldre människor som mindre viktiga, för det är väl vad vi gör? Ironiskt nog tycks uppbyggnaden av de allmänna pensionssystemen, som började i slutet av 1700-talet, vara viktiga. Inflyttningen till städerna skapade allt fler fattiga äldre utan anhöriga. De blev för många för att rymmas inom gamla tiders rotegång eller fattighus. Därför byggdes pensionssystemen - ett slags samhällets begynnande ansvarstagande för individen, något som idag istället avvecklas. Men just på grund av de här systemen, menar Mazzarella, började äldre ses som svaga och hjälpbehövande.

Redan under antiken talade Zenon om att äldre borde dra sig tillbaka från yrkeslivet för att inte göra sig till åtlöje. Sokrates, Cicero och Seneca hävdade vikten av att ”avstå” från ungdomens njutningar och betonade måttfullhet, lugn och självbehärskning. Mellan raderna anas en kärna av att söka en värdig hållning inför åldrandet. Som Mazzarella påpekar var det här ”ideal”, hur verkligheten såg kan vi inte säkert veta. Däremot vet vi att Cicero, i kontrast till sina höga ideal, gifte sig med en femtonåring när han själv var sextio.

Traditionen med att nedvärdera äldres kunskaper och erfarenheter är lång. Ändå har tendensen sannolikt blivit starkare på senare år. Visserligen säger sig politiker vilja se fler äldre människor stanna i arbetslivet, men det har snarast demografiska och ekonomiska orsaker. Arbetsgivarna är inte lika intresserade av att anställa eller behålla äldre.

Där antiken betonade den mentala mognaden, att frivilligt avstå njutningar, handlar dagens ideal om att så länge som möjligt förbli ung. Att fortsätta träna, äta ute, resa. Och därmed även att konsumera. Bara så blir de äldre nyttiga för både företagens lönsamhet och politikernas strävan efter tillväxt.

Men möjligen finns också en djupare anledning till varför vi aldrig ser reklam från långvården, där livets verkliga slutskede utspelar sig. För vilka frågor skulle det ställa om det sekulariserade konsumtionssamhällets meningsfullhet?

Kanske borde antikens mer värdiga livsideal återuppväckas, inte bara bland äldre, utan framför allt bland alla som strävar hårt utan att fundera över i vilken riktning.