Fascinerande litterär småkonst
Magnus Florin: Ränderna
Bonniers
Relaterat
Magnus Florin är ganska ensam om sin litterära småkonst bland dagens författare.Fotograf: Kalle Assbring
Magnus Florin är den finstilta och finstämda litterära lekens utövare i den samtida svenska romanen. Hans böcker är tunna, berättelserna ovanliga, om de alls finns, boktiteln alltid kort, vanligen bara ett ord. Ränderna kallas den nya, på sitt vis handlar den inte om annat än en man som går på ett övergångsställe en morgon i juni.
Mer än så behöver inte Florin. Ur det växer situationer, samtal, minnen, känslor. Inget särskilt grundligt beskrivet, utom ett och annat samtal. Det gedigna och trist sakliga tilltalar inte Florin. Han är mer intresserad av att dekonstruera, bryta sönder, upplösa, med språket som verktyg.
Här börjar han med sitt eget namn; sex bokstäver i för-, sex i efternamn; av dem kan mycket skapas, andra ord, nya erfarenheter. Han påstår visserligen att han är rädd för både rim och anagram men kan inte avhålla sig från dem. Hans språk är flyktigt och avancerat på samma gång. I sina lät absurda språkliga infall kan han någon gång påminna om Perec, ingen dålig förebild, om han nu är det.
Å andra sidan är Florin alltid sig själv, inte minst i den nya berättelsen om mannen, Florin själv, som går på övergångsställets svart och vita ränder. Hans ärende är att dels skriva texter till konstverk, dels besöka sin terapeut. Om det nu inte är samma sak.
Men som det ofta är med Florins berättelser handlar det om något annat, mer allvarligt. Ordleken bottnar i sorg, intresset för ränder har en annan historia. Det började med en träbrygga och en ung pojke som står där och väntar att en drunknad människa ska flyta förbi, under bryggans träränder.
Sorgen är randig, skriver han, med barnets erfarenhet: sorgen kräver att den växlar med ljusare stunder. Svarta och vita ränder, som på ett övergångsställe.
Mycket handlar det också om M:s barnbilder, med dess ränder. Och hur det går att skapa litteratur från dem.
Han är lekfull som tidigare, men mer som ordlekare än berättare; mer än i andra, tidigare böcker är Florin allvarligare, mer sorgsen i Ränderna. Också ordleken – som med namnet eller en skylt som monteras ned, bokstav för bokstav – skuggas av sorgsenhet, ett minne som lever vidare, randigt som sorgen.
Litet mer komplicerat, som berättelse, blir det än i tidigare böcker. Det är som har han bestämt sig för att göra något av den litterära lättheten, använda den till annat än ännu ett stycke litteratur, ännu en tunn roman, inte mer än 104 sidor.
Det är fascinerande som litterär småkonst. Florin behärskar konsten intill fulländning och är ganska ensam om den bland dagens författare.



























