Det har flutit en hel del vatten under konstnärsbroarna sedan 1974 då regleringsbreven till de statliga kulturinstitutionerna formulerade uppdraget att ”motverka den kommersiella kulturens negativa verkningar”. Bakom den klassiska parollen ”god konst till folket” skymtade en elitism, en nedåtriktning i spridandet av konsten.

Det har numer skett en demokratisering i synen på vem som har rätten, och förmågan, att bedöma vad som är god konst. Kulturpolitiken har dessutom blivit en del i en strävan efter regional utveckling. Därmed blir kravet att ”nå ut” med all sannolikhet viktigare.

”Kulturens kraft för regional utveckling” vill diskutera vilka lärdomar som kan dras av olika projekt som genomförts i landet. I flera av fallen syns att kopplingen till regional utveckling leder till gynnande av konst som är spektakulär eller upplevelseinriktad. Opera- och rockkonserter i det gamla stenbrottet i Dalhalla utanför Rättvik. Ice Dome Hall i Piteå, en konserthall i is och snö där is-instrument skulle användas; ett projekt som dock misslyckades och förlorades till Norge och Italien.

En anledning till fokuseringen på upplevelser är sannolikt att de förmodas attrahera kulturturister. Men exemplet Dalhalla visar även hur det allt mer nedlagda industrisamhället kan innehålla resurser för omstöpningen till informations- och kultursamhälle.

En form av kultur behöver kanske heller inte utesluta en annan. Att låta olika typer av konstnärer och genrer mötas, som exempelvis skett genom Norrlandsoperan i Umeå, är fruktbart. Samtidigt betyder inte satsandet på upplevelse-kultur automatiskt att även annan form av kultur eller konst gynnas. Liknande tvivel väcker upptäckten att kultur inte är tärande utan istället närande. Vid en flyktig anblick låter det här kanske revolutionerande. Men i själva verket bygger tanken på samma antagande om existensberättigande utifrån potential till lönsamhet och tillväxt som tidigare. Detsamma gäller det förment positiva konstaterandet att ”kulturnäringen vuxit”.

AIRIS-projektet i Västra Götaland belyser hur man hittat flera nyttoinriktade tillämpningar av kulturen. Här tas fasta på konstnärens förmåga till ifrågasättande av gängse strukturer. Genom att låta en konstnär studera verksamheten i ett företag och öva anställda och chefer på att fundera i nya banor har man försökt ersätta den effektivitetslogik som råder i de flesta företag. Istället eftersöks en mer kreativitetsinriktad logik där det är möjligt att tänka utanför ramarna. Enligt Michael Eriksson och Alexander Styhre har projektet varit givande både för företagen och konstnären.

Ökar eller minskar då förståelsen för att kulturen måste få finnas för sin egen skull, därför att den fyller ett behov för människan som reflekterande varelse, när den blir ett medel för att profilera en region? Personligen tror jag inte att det finns något självklart svar på frågan, det ser olika ut på olika håll. Inte minst beror det på hur resurser fördelas mellan konst som kan bli breda publikupplevelser och den där det är svårare att hitta en sådan koppling.

Kvarstår gör frågan om värdet av kultur kan och ska mätas. Oavsett vad man tycker finns nog anledning att vara kritisk mot tankemönster som följer i spåren av den ekonomisering av tillvaron som pågår. Risken finns annars att vi gör synfältet för smalt och missar viktiga konstnärliga avsikter som bildning, tolerans och förståelse för de som tänker eller lever annorlunda än oss själva.