Sedan länge aviserad har den dröjt och dröjt. Men den var värd all väntan, "Just kids". För när Patti Smiths memoarbok nu äntligen föreligger – på svenska bara några månader efter originalutgivningen – så är det som att sugas in i en virvel. Just snabbheten torde få alla att överse med en eller annan översättningsfadäs, som att eftertraktad blir eftersökt. För eftertraktad var han, Robert Mapplethorpe, av kvinnor som män. Aids tog hans liv 1989.

Från att ha varit konstnären – den sanne konstnären och vägvisaren – i Patti Smiths liv blev han omsider kanoniserad fotograf, med tentakler i societeten och begynnande världsberömmelse. De var också varandras älskade, om än inte alltid älskande. Deras vägar skildes åt, samtidigt som de förblev själsligt förbundna. Framför allt sammanföll deras strävanden, och personligheter, i det sena 1960-talets New York. De levde kring och under fattigdomsgränsen, men de visste. Eller hoppades åtminstone.

Bägge föddes 1946. Robert är korgossen som sviker den katolska familjens ideal och fasad. Patti är dotter till en religiöst präglad och boksynt servitris. Hon lämnar fabriksjobb och lärarutbildning för att göra liv och konst, kanske karriär, i världens invid Paris då främsta metropol. Det går trögt med maten, jobben, boendet. När de tu av en slump möts är framtiden oskriven. När de skiljs har det gått dem någorlunda gott.

Men det är resan som gör mödan värd och medan jag läser denna kombination av kärleksförklaring och memoar, självbiografi och tidsbild, slås jag av skillnaden mellan engelskans artist – konstnär i vid mening – och svenskans mera torftiga artist. För Patti Smith kan en artist vara vem som helst och verka inom vilken genre som helst – det är själva uttrycket (och avtrycket) som markerar gränsen.

Samtidigt skriver hon förstås utifrån en epok som oavsett kontinent var friare än dagens. Talangjakt förekom, ja, men exponeringen och exploateringen var mildare än sunnanvinden. Inte ens i föregånglandet USA fanns det då sådana professionaliserade produkter som Fame Factory och Småstjärnorna. Allt hade under Patti Smiths genombrottsår ännu inte ätits upp av skrupelfria mediechefer och managers. Populärkulturen hade heller inte blivit en del av vår samtids hjärnslöa och hjärtlösa underhållningsindustri.

När Patti Smith – betydligt äldre än både Carola och Anna Bergendahl – landade i drömmarnas stora stad, visste hon inte vilken riktning hennes längtan och hunger skulle ta. Hon tecknade, skrev dikter, köpte gitarr på avbetalning. Och hankade sig fram på ströjobb. Eller främmande människors välvilja. Robert Mapplethorpe och exempelvis Jim Carroll – fin rockpoet, en gammal personlig favorit – drygade ut den skrala kassan medelst prostitution. Det var en annan tid, kanske bättre, fast gräs och LSD och tjack skördade förmodligen fler USA-offer än det pågående Vietnamkriget.

Även den som har notoriskt svårt för rockmytologi och drogromantik – och helst inte vill läsa ett ord mer om det så kallat legendariska Chelsea Hotel, där Patti och Robert bodde rätt länge – kan svårligen värja sig mot rörelsen och nerven i Smiths prosa. Och visst kan droppandet av mer eller mindre kända namn och personligheter te sig svårartat – jag faller ändå. För stöttor till Patti som Burroughs och Ginsberg. För Dylan som dyker upp i publiken på en av hennes första konserter. För att John & Yoko bor tvärs över Roberts nya lägenhet. För att Lou Reed och Tom Verlaine finns där, med eller utan respektive band.

Och så är det alla som dör alldeles för unga: Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison. Andy Warhol, som överlever skotten från Valerie Solanas, men lik förbannat faller ifrån. För ett ögonblick kan jag erfara det pinsamma att allt västerländskt av värde hände medan jag dväljdes med barnflickor och kväljdes av småskolans grammatik och för enkla matematik.

Men Patti Smith, vilken författare denna rockstjärna är! Vilken poet, kylig och emotionell i samma andetag, cool och närvarande. Hennes svenska förlag, Brombergs, ska ha all heder för den parallella utgivningen av en diktsamling daterad 2005, vid tiden för USA:s bomber i Irak: "Oskuldens tecken".

Den tjocka och tunna volymen, feta memoaren och smala poesiboken, speglar och förstärker varandra. Och det finns ingen förutom Robert Mapplethorpe som betytt så mycket för Patti Smith som Arthur Rimbaud, råttornas hovskald, den franske bildmästaren som skrev sina mästerverk i tonåren och sedan inte bara gjorde rent hus med poesin utan också blev vapenhandlare i Afrika. Det är rock and roll, fjärran våra dagars missuppfattningar av artistbegreppet.