1910 hittade konstnären Paul Jonze, på resa för att dokumentera kulturhistoriska föremål, ett slarvigt hoprullat och stympat tygbylte i en bod vid Överhogdals kyrka.

Det han snubblat över skulle visa sig vara en av Europas stora textilskatter, helt i klass med den omsusade Bayeuxtapeten: välgjorda och makalöst välbevarade bonader från vikingatid. I dag är Överhogdalsbonaderna Jämtlands museums stolthet. Till 100-årsjubileet av fyndet har Ulla Oscarsson, länge utställnings- och textilansvarig vid museet, gett ut en bok med det samlade kunskapsläget, en bok som genast blir en snabbväg till en annan tid.

Undersökningar daterar bonaderna till 1040-1170, en tid så avlägsen att vi nästan saknar skrivna källor om den förutom några runstenar och knapphändiga germanska och anglosaxiska reseskildringar. Kristendomen höll successivt på att få fäste fast hedendomen dröjde sig kvar; handeln var livlig och kungamakten var på frammarsch även om nationen Sverige inte fanns. Det var en tid då praktfulla bonader endast fanns i stormannagårdar och kyrkor, där de hängdes upp till fest och värdesattes på ett sätt som vi i massproduktionens era har glömt.

Ulla Oscarsson ger i sin ganska korta text många perspektiv. Hon ger en god bild av mödan med att framställa dem, från linbehandlingen till färgningen med växter som inte finns i Norden till vävningen i snärjvävteknik, som inte använts i Norden sedan medeltiden. Hur bonaderna hamnade i Överhogdal är en av de många gåtorna. Till kyrkboden hade de flyttats från en vedlår i sakristian, men där slutar spåren. Kanske var de en handelsvara, ett krigsbyte som karolinerna förde med sig på 1700-talet eller en gåva från Nidarosdomen, domkyrka för det medeltida norska Härjedalen. Ingen vet.

En annan gåta är hur de kunnat bevaras så väl. Tusen år är gott om tid för att textilier ska hinna blekas, ätas av mal och råttor, hängas eller tvättas sönder, brinna upp, mögla eller slängas som omoderna. Men mest kittlar förstås gåtan vad de vill visa med sitt myller av figurer: mångbenta djur, människor, kyrkor och hus, runtecken och skepp.

Någon forskare har sett den hedniska världens undergång, Ragnarök, och asagudarna Tors, Odens och Frejs möte med Fenrisulven och Midgårdsormen. Andra ser det hedniska blandas med kristna apokalypsmotiv ur Johannes uppenbarelsebok; lejon, hästar med skorpiongaddar, offerlammet och djävulen. Någon ser släkteposet Völsungasagan, andra läser in hur S:t Staffan kristnade Härjedalen. Men tolkningen är öppen. Frågan är om vi kan göra något som helst anspråk på att förstå vikingatidens föreställningsvärld.

Spekulera vill man förstås, men fast kunskapsläget är så knappt förlorar sig inte Ulla Oscarsson i sådant. Ändå förvaltar hon väl det gåtfulla och spännande med en text som är lättläst, inlevelsefull och redig och med många bilder som fördjupar upplevelsen.

Överhogdalsbonaderna är inte bara Jämtlands stora textilskatt utan hela regionens, och ingen borde besöka Östersund utan att se Jamtlis utmärkta utställning av dem. Dessutom väcker förstås läsningen av denna bok frågan vad som mer kan finnas att hitta därute, för den som har kunskap nog att veta vad han ser?