Att ha åsikter om religion är lätt. Men få som gör det bekymrar sig om att gå till källan, exempelvis Bibeln, och ta reda på vad den faktiskt säger.

En som gjort det är Patrik Engellau, ordförande i stiftelsen Den nya välfärden och vd i Aktietorget. Han är inte teologiskt förfaren, inte ens erfaren; han har inte läst av tro utan av nyfikenhet. Men med en utanförståendes nya blick ser han mönster och redogör för dem i en liten skrift, utgiven för något år sedan. Den är inte fri från invändningar; för somliga är den kanske upprörande. Men den är också tankeväckande, inspirerande och positiv.

Utgångspunkten är att Gud finns, älskar människan och vill återföra henne till det paradis hon en gång förlorade. För det har han tillämpat olika strategier genom tiderna - för Gud är inte statisk och allvetande: han lär av sina misstag och söker kunskap om människan, som han skapat men inte programmerat.

Den första strategin, som genomsyrar Gamla Testamentet, är aveln. Gud väljer ut människor med önskvärda egenskaper och utplånar icke önskvärda, straffar och belönar för att skola fram en art utan ondska. Det är en brutal metod, men inte värre än den evolution som gärna hyllas av samma människor som föraktar den grymme gammaltestamentlige guden, påpekar Engellau.

När effekten uteblev tillgrep Gud utbildning. Han sände Jesus, som lärde att bergfast gudstillit och total människokärlek kunde frigöra människans potential att återskapa paradiset, och som bevisade sitt gudomliga ursprung genom att övervinna döden. Som människa visade Jesus också att det han krävde av andra inte var ouppnåeligt.

Men kraven var för hårda för folk i gemen och nu provar Gud ännu ett sätt: han offrar sig själv. Han drar sig tillbaka, låtsas att han inte finns och lämnar oss åt att själva lösa våra problem. Sekulariseringen blir alltså en del i Guds plan, medan han tyst väntar på att se hur långt vårt förstånd kan föra oss.

Där är vi i dag, menar Engellau, och kanske är vi på väg att lyckas. Aldrig har vi haft större chans att eliminera det lidande som består i krig och fattigdom. Vi kan förutse naturkatastrofer, bota allt fler sjukdomar; inte ens talet om att utplåna världssvälten är längre rent önsketänkande.

Här kan man förstås invända att till paradiset når vi ändå inte, så länge döden finns kvar och slår sönder våra liv genom att rycka bort våra kära och oss själva. Men om man lägger ribban lite lägre, vid en bättre värld snarare än vid paradiset på jorden, så är det inte fy skam det heller.

Ett annat problem är att om Gud bara intresserar sig för människan som art, inte som individ, vilket Engellau bygger sitt resonemang på, blir det problematiskt att hävda tanken att han skapat oss för att dela världen med högre stående varelser och dra paralleller till att människor vill ha barn och hundar, inte bara krukväxter. Vilken förälder, husse och matte är mer intresserad av barn i allmänhet eller hundar som ras än av sina egna älsklingar?

Men Engellau tar också poänger. Klarsynt påtalar han att en ateist måste vara lika mirakeltroende som en religiös - vad kan vara mer förnuftsvidrigt än Big Bang-teorins utsaga att allt skapades av sig självt ur intet? Han pläderar också för att rättssystemet behöver religionen som fundament för en enhetlig grundmoral. Vi medborgare tycker ju olika, och ateistiska statsbyggen - som nazism och kommunism - tycks sluta i terror. Det hade varit bra om han också gått in på varför åtminstone fundamentalistiskt religiösa stater tycks urarta.

Men att det finns invändningar är en fördel med denna skrift. Den är lättläst, humoristisk, näsvis och yvig och föder tankar och diskussion. Säg den som inte tycker något om detta.