Presshistoria i genusperspektiv kan stundom hamna på villovägar. På en av dem har Kristina Lundgren, docent i journalistik vid Umeå universitet, råkat upptäcka Else Kleen.

Hon var på sin tid, under signaturen Gwen, framstående modeskribent, en av de första på svenska. Det var under 1900-talets första decennier och hennes journalistiska karriär råkade på så vis bli samtida med rösträttsrörelsen. Av den och kampen för kvinnosaken blev hon en del.

Som många andra kom hon ur högborgerlig miljö; det var de som hade tid och möjlighet att ägna sig åt kvinnosaken.

Else Kleen tog dock rent privat, efter ett första havererat högborgerligt äktenskap, steget rakt in i arbetarrörelsen. Hon gifte sig med Gustav Möller, Per Albin Hanssons närmaste man i bygget av det svenska folkhemmet. Det något omaka men uppenbart lyckliga paret hamnade med tiden på tidningarnas förstasidor.

Det var sedan Else Kleen upptäckt de så kallade skyddshemmen. Ett fanns i närheten av ett sommarställe makarna hyrde. Skyddshemmen var fängelseliknande inrättningar för yngre brottslingar. Kleen fann förhållandena upprörande och fördjupade sig än mer i dåvarande kriminalvård genom att, via en dömd finsk mördare, avslöja övergrepp och ren sadism på Långholmen, landets mest kända fängelse.

Modeskribenten växlade in på en ny bana, som regel med artiklar i den då borgerliga Stockholms-Tidningen. Hon fungerade som förordsförfattare och spökskribent när den finske fången skrev en bok, Gröna ön, om livet på Långholmen.

Bonniers, som skulle ge ut den, tvekade men bestämde sig till sist för utgivning. Intill minsta brevhälsning kartlägger Kristina Lundgren sedan vad som hände.

Åtal väcktes mot Kleen för ärekränkning och falsk angivelse mot justitiekanslern. Hovrätten dömde Kleen som ansvarig, sedan Tor Bonnier slingrat sig från förläggaransvaret, till två månaders fängelse och konfiskering av den återstående delen av upplagan. Målet gick vidare till HD som dömde på samma vis som hovrätten.

En statsrådsfru var alltså på väg att bli fängelsekund. Opinionen var delad: en del stödde Kleens kamp för bättre förhållanden inom kriminalvården, en del ansåg att hon överdrev, möjligen for med osanning och hur som helst lade sig i saker hon inget hade med att göra.

För Möller var historien självklart pinsam. Han hade under tiden bytt från social- till handelsminister men var en av socialdemokratins mest framträdande gestalter, möjlig som framtida partiledare och statsminister.

Else Kleen hamnade ironiskt nog på det fängelse hon kritiserat, Långholmen, men avtjänade sitt straff och firades halvt som hjältinna efter straffet.

Hennes kamp för bättre villkor för landets fångar rönte dock viss framgång; efter utredningar och vanlig riksdagsbehandling blev kriminalvården uppenbarligen mer human, övergreppen mer sällsynta.

Else Kleen återkom då och då till kriminalvården men fortsatte skriva främst som modeskribent och kåsör. Hur framstående hon var i de egenskaperna lyckas Kristina Lundgren aldrig klargöra; hon ägnar sig mer åt att räkna Kleens artiklar än åt berätta hur de var skrivna.

När Per Albin avled var Möller mer eller mindre förbrukad och partiet i behov av generationsväxling. Tage Erlander blev Hanssons efterträdare, Möller satt kvar en tid i regeringen men avgick sedan. Det antyddes att Else Kleens frispråkighet och för arbetarrörelsen avvikande framtoning förmodligen låg Möller i fatet när ny partiledare skulle utses; fru Möller drogs också med ryktet att vara en bråkmakare.

Till saken hör också hennes umgänge. En av hennes väninnor var Alexandra Kollontaj, sovjetisk ambassadör i Sverige, en trogen Stalinanhängare (vilket Lundgren bara nämner i förbigående). Kollontaj avlyssnades av den säkerhetstjänst som inrättats under kriget. Därmed hamnade också Kleen bland de avlyssnade, möjligen utan att maken statsrådet kände till det. En liten pikant historia, svår att kartlägga när det mesta av materialet försvunnit; Lundgren får lita till mer eller mindre trovärdiga minnesbilder.

Det präglar över huvud denna biografi: mer svepande, halvt amatörmässiga antaganden, en och annan ovidkommande dokumentation. Medan Else Kleen försvinner in i ett presshistoriskt töcken. Utan att Kristina Lundgren med sin illa skrivna biografi lyckas visa vilken betydelsefull journalist hon, möjligen, var.