Förra sekelskiftet var en förändringarnas tid. Folk flyttade till städerna. Lur- och hornblåsandet vid fäbodarna tystnade; fiolen fick konkurrens av dragspelet vid lördagsdansen.

Bland dem som fruktade att den svenska folkmusiken var hotad fanns konstnären Anders Zorn. Därför kallade han till den första nationella spelmansstämman 1910 på Skansen i Stockholm, där alla deltagare fick en silverbrosch, formgiven av honom.

Numera är Zornmärket i silver en förtjänstutmärkelse som cirka hundra spelmän årligen spelar upp för. De som vinner juryns gillande kan kalla sig riksspelmän. Når man inte dit kan man få märket i brons eller ett diplom. Guldmärke ges till särskilt förtjänta.

I år fyller Zornmärket 100 år. Bildjournalisten Sara Pettersson, utbildad vid Mittuniversitetet i Sundsvall, fick sitt folkmusikintresse väckt hos spelmanslaget Gun-Britt o dom i Sundsvall, och nu har hon rest land och rike runt och knackat på hos 21 riksspelmän samt besökt en Zornmärkesuppspelning.

Resultatet är en fotobok med korta texter och många bilder, varierade och detaljerade, som visar en innerlig kärlek till instrument och musik. Musikerna kommer inte alla från musikaliska hem. Hos jämten Calle Hernmarck spelades inte. Själv var han ett pianobegåvat barn men iddes inte läsa noter och straffade därmed ut sig från lektionerna, och först när han långt senare hörde folkmusik "small det till i honom". Thomas von Wachenfeldt, Bergsjö, var hårdrockaren som kom att tycka att Hultkläppen och Jon-Erik Öst var rockigast av alla.

På sin titel har spelmännen olika syn. Paula Lundgren, till vardags pedagog vid Sundsvalls Kulturskola, tycker att märket visar "att jag är värd att lyssna till och kan föra musiktraditionen från mina hemtrakter vidare".

Det är lite svårt att få en uppfattning om vad som krävs för att bli riksspelman. Några har flera års musikhögskola, någon provar i tio år utan att lyckas, någon tycks bara öva in några låtar och sedan är saken biff.

Av boken att döma är det också en solitär tillvaro. Ingen bild, utom de från provspelningen, visar spel med andra eller för publik. Man undrar vad dessa personer, som man får för sig har någon sorts moraliskt riksuppdrag att föra musiken vidare, gör för att förmedla den bortanför de egna kretsarna vid stämmor och i spelmanslag.

Trots en och annan tankepärla, som när Jan Sahlberg slår fast att "det är som om svensken skäms över sin folkmusik utan att veta något om den" är boken inte särskilt djupgående - formatet är ju litet - men angelägen och vacker. På den lilla stund det tar att läsa den får man en personlig inblick i en riksspelmans tillvaro. Som på det hela taget verkar vara bra.