Det är som om hon alltid befinner sig mellan två världar. Hon kommer från Byn, men lever i Staden. Hennes släkt pratar finska, själv talar hon svenska. Hon leker mest med pojkarna, men är flicka. Hon är ett barn, men kroppen börjar säga ifrån att hon är på väg att bli en ung kvinna. Ingenting är aldrig riktigt helt. Det finns alltid en spricka, något söndrigt och kluvet över hennes liv.

Karla längtar efter att få känna sig omsluten, att få leva i en trygghet som ger henne ro och gör henne hel. Ordet för sin brist saknar hon ännu. Det är den mjuka och accepterande kärleken hon längtar efter.

Fadern är död sedan länge. Märta, hennes mor, är sträv och ordknapp. Den enda tröst Karla får av henne är det eviga mantrat: Bry dig inte om. De två morbröderna Brynolf och Knut, som bor kvar i byn men ofta kommer på besök till helgerna, har en livssyn som formats och levt vidare genom generationer. De representerar i Katarina Kieris nya roman Morbror Knuts sorgsna leende en sorts orubblig manlighet – hård, allomfattande, tystlåten, osentimental, alltid handfast och konkret – som kanske framför allt frodas uppe i allra norraste Sverige.

Det är fortfarande en oskuldens tid i folkhemmet. Det är Hylands Hörna på teve. Morbröderna kör omkring i en Ford Taunus, går klädda i sina eviga gabardinbyxor, röker Commerce utan filter och skulle aldrig få för sig att fälla ett endaste berömmande ord. De ägnar sig åt allvarliga saker som lördagsbastu och skidåkning, byta fläktremmar och hugga ved. De klagar på fjanterierna som kommer därnerifrån, åt Stockholm till. Sådant som slalom och annat trams.

Morbor Knuts sorgsna leende är till stilen och tonen en finstämd bok, de skiftande sinnesstämningarna är återgivna med stor precision, träffsäkert och drabbande. Trots smärtan Karla upplever, trots slitningarna mellan olika identiteter och förhållningssätt, trots att hennes barndom trasas sönder på vägen till vuxenblivandet, finns där i Katarina Kieris skildring ett ömsint stråk, en form av avklarnat överseende. Det gäller framför allt morbror Knut. Han liknar i nästan allt sin bror Brynolf – de är som huggna ur samma trästycke – men där finns en avgörande skillnad.

Morbror Knut tecknar. Och ibland tittar han på den unga Karla på ett alldeles särskilt sätt, och ler ett litet skyggt leende som – utan ord – säger att det finns en annan värld, en annan ordning. Ibland när Knut log, alltid kort och som en flämtning, var det ett leende som han hämtat upp från djupet av mörk och mollstämd källa. Då brast något inne i Karla och en liten, alldeles spröd klang uppstod.

Vägen från barndom till ung kvinna är plågsam för Karla. Henne känsla av brist på tillhörighet blir bra större. Hon vill något annat än hennes jämnåriga. Splittringen föder ett främlingskap som kommer att följa henne genom av livet. Men det där tomrummet inom henne är ändå, på något märkligt sätt, besläktat med det hål i tillvaron där Knut befann sig när han satt ensam vid köksbordet och tecknade.

Det är ett vemodigt porträtt Katarina Kieri tecknar, det är sorgset men ändå löftesrikt genom trotset som ständigt finns där strax under ytan; mörkret är inte alltid av ondo. Hon var ständigt hungrig, ständigt på jakt efter något. Hon ville ha och hon ville ha mer. Kraften som drev henne framåt var stark, mörk och ihålig.