Med Lars Gustafsson är det litet egendomligt. Han kan förefalla bombastisk, gärna högdraget docerande i sina stora, tunga böcker men är oftast bäst i det mindre formatet, tunna böcker. Härom året klagade han i en intervju att förläggardjävlarna vill ju alltid ha tjocka böcker men uppenbart föredrar han tunna för egen del.

Där kan han briljera med sin blandning av vemod och uppsluppenhet, närsynta, gärna vetenskapligt belagda observationer och alldeles egensinnig fantasi. I sin nya – 47 dikter tunna – bok, Om begagnandet av elden, gör han just så.

Den kommer i sensommartid, årstid som passar min ålder. Men i Gustafssons poesi är det sensommar och vår på samma gång. Vemodet spricker upp i ett leende, det allvarliga har alltid nära till skämtet. Tungsint kan han vara, aldrig tråkig. Det gnistrar av ironi och gott humör i hans strikta språk där inget ord känner sig vilse och ingen tanke bortkommen.

Endast Gustafsson skulle komma på att skriva en dikt med titeln Ur en hyvels minne och få den inte bara läsvärd utan också tänkvärd. Ingen annan skulle det falla in att beskriva mänskligheten som tio miljarder skruvmejslar men ingen skruv. Och läsaren finner sig just ha läst en djupsinnig insikt i det verkliga livet och all dess omöjlighet.

Poesin har sin rot i Västmanland, i trakterna kring Väster Våla, men blommar i världen. För Gustafsson finns inga avstånd, varken i tid och eller rum. I hans poesi får allt plats, oftast på samma rad. Svensk och europé på samma gång, liksom torra fakta alltid har en andra sida av okända världar och djup.

Hans poesi är oberäknelig, kan dyka upp var som helst, bli vad som helst efter ett par rader. Han skriver en dikt om julgranen:

Bättre än ett hus i skogen

är en mycket liten skog i huset.

Ett kort besök med dödlig utgång.

Försiktigt. Ingen kvist

får brytas under foten.

Inga fåglar hörs. Och lyckan?

En kvarglömd

kula utav djupblått glas

funnen under lägsta granen.

Eller en dikt om den döda skogen:

Varje natt på slaget elva

kommer den döda skogen.

Omsorgsfullt uppsågad och lagd

tillhopa på tågets många vagnar.

Tåget är långt. Mycket långt.

Och en stigande vind sjöng en gång

igenom alla trädens kronor.

På något vis, svårt att förklara, är Gustafssons dikt oemotståndlig; den finns där med klockren självklarhet, också när den, vilket händer, blir en smula mystisk. Gärna med främmande världar eller djupsinniga filosofiska eller matematiska insikter. En poesi som tror läsaren vara intelligent och därför aldrig säger mer än det nödvändiga. Där finns nästan ständigt en oroande, undflyende insikt poesin behåller som sin hemlighet.

Tråkig eller ointressant blir Gustafssons poesi aldrig. Vemodig är den ofta men spricker upp i nya infall, överraskande vändningar. Han kan konsten att skriva det till synes mest lättsinniga med stort allvar – och skriva det allvarliga med en lätthet som gör det tydligare och mer påtagligt.

Han behärskar intill fulländning konsten att förefalla tvärsäker. Som när han påstår att personer med stört modersförhållande blir poeter. Medan de med stört förhållande till fäder bara blir tjatiga. Hur vet han det? Poesin vet, den är det enda att lita till.

I dessa 47 nya dikter är Gustafssons poesi mer levande, mer överraskande och mer infallsrik än i större samlingar där avsikten tycks vara att etablera honom som Stor Poet. Det är i det lilla, blixtrande hans poesi blir fulländad; en snapshotspoesi han är alldeles ensam om i Sverige, somrarnas ljumma regnland.