Övergödning är det enskilt svåraste miljöproblemet i Östersjön. Det dödar livet på botten och ger upphov till algblomning. 50 miljoner svin föds upp varje år i området och dyngan från dem får inte plats på åkrarna. Dyngan är flytande på grund av all antibiotika som tillförs fodret, för att djuren ska överleva fram till slakt.

Till något annat än biogas kan den alltså inte användas - anläggningar som bara de utländska köttkoncernerna, som etablerat sig i Polen och Rumänien, har råd med. Så uppstår det märkliga, att de som behandlar djuren sämst och släpper ut mest gifter samtidigt kan framstå som miljövänliga.

Har man inte slutat äta massproducerat kött tidigare, så gör man det efter att ha läst "Döden i Grytan. Om vår rädsla för riktig mat", av journalisterna Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson. I deras granskning av den globala livsmedelsindustrin och dess lobbyister (som till exempel har makt att motverka sundare kostrekommendationer) radas så många gräsligheter upp vad gäller livsmedelsindustrin, att det står helt klart att för storskaliga djurproducenter står ansvar lågt i kurs, förutom ansvaret för det egna bankkontot. Överallt där grisbaroner tar över produktionen från småbrukare ”körs svindyngan kors och tvärs i tankbilar” för att dumpas på någon plätt som förmår ta emot mer träck.

Med hjälp av EU:s hygienregler och jordbruksstöd har livsmedelsjättar etablerat sig i Östersjöområdet, något som fått forskare att se ett samband mellan centraliserade livsmedelssystem och nya globala smittor. I dessa fabriker producerar idag varje gris fyra gånger mer avföring än en människa. Några av livsmedelsjättarna som stöder den hanteringen är bland andra Danish Crown, tillsammans med finska Scan - där svenska Scan ingår. De äger Polens näst största slakteri. Författarna pekar på hur missriktat det svenska miljöstödet till Polen är. Det går inte till landets egna växande företag, utan slukas av redan kapitalstarka danska ägare (Polen Invest).

Vi konsumenter kan idag inte veta varifrån fläsket kommer eftersom det inte behöver ursprungsmärkas, till skillnad från nötkött. Inte heller vet vi om gården lever upp till miljö- och djurskyddsregler. Då livsmedelsindustrin förmodligen är den största sektorn i samhällsekonomin är det den som dokumenterar vanskötsel av djur som ifrågasätts. Alla vi andra, konsumenter som politiker, har hållit tillgodo med föreställningen att det är hygienen och bakterierna som är problemet, inte hur djuren har det innan de blir mat.

”Döden i grytan” imponerar. Författarna betar av led efter led inom livsmedelshanteringen: miljöskandalerna, sjukdomsutbrotten, mörkläggningen, vanvården (ko- och kycklingindustrin är naturligtvis inte bättre), fram till att maten ligger på våra tallrikar, eller, som för hundratusentals gamla och sjuka, i hermetiskt tillslutna plastboxar, tillagade enligt ”GoFresh-teknik”. Det är "mat” som lagats med bland annat smakförstärkare, kallsvällningsteknik (gör att maten kan lagras i 72 timmar), polyfosfater (tidigare förbjudna i Sverige), potatisfibrer, och bindväv.

Efter öppnandet måste den ätas inom femton minuter för att inte bli otjänlig som föda. Ett sjukhus i Stockholm gjorde sig av med köket i samband med ombyggnad. Ett beslut som tjänstemän stod för, inte politiker. Specialdesignade mikrovågsugnar installerades istället för att värma de svarta lådorna.

Miljöskandaler, sjuka djur, tillväxthormoner, antibiotika. Är det så konstigt att pojkar, enligt forskare i Danmark, kommer allt tidigare i målbrottet, eller att flickornas mens debuterar i allt yngre åldrar? Och är veterinärmedicin och människomedicin två skilda världar, med tanke på de globalt föreskrivna restriktionerna med antibiotika för människor?

Ennart och Nilsson har skrivit årets självklara vinnare av Augustpriset (inte minst för spridningseffektens skull) i fackboksgenren. Enda invändningen är de smått patetiska personliga råd som författarna bistår oss med i slutet. Det är ekonomiska system, inte vår rädsla, som möjliggör djurplågeriet och manipulationen. En ekonomisk analys av vilka intressen det är som håller den här verksamheten vid liv behövs; endast så kan vi rösta bort de ministrar som inte bryr sig.