På omslagsfliken till den här romanen får man veta att författaren är bosatt i Bollnäs och att han arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering. Kanske kan man, med risk för att bli lite lättvindig, säga att "Aldrig stanna kvar" handlar om kärlekslivsinriktad rehabilitering.

Lättvindig, därför att det visserligen är en både roande och underhållande berättelse, men den har samtidigt en allvarlig botten. För den handlar om människor som av olika skäl inte förmår stanna kvar i ett förhållande.

I romanen förkroppsligas de av tre personer: Lilli, Korak och Farzad. Alla tre har mängder av misslyckade förhållanden bakom sig, vanligtvis mycket korta. Och det är alltid de som bryter upp. Vilket demonstreras med tre porträtt som utgör romanens inledning.

Lilli vill ändra på detta mönster, försöka ta reda på varför det blir så här. Hon får kontakt med Farzad, ingenjör som arbetar med mobiltelefoner, som liten adopterad men med rötter i Iran, och de inser att de har samma erfarenheter. Lilli fixar ett rum i ett hus på ett koloniområde i en söderförort i Stockholm där de bor. Hon kontaktar också Korak, lätt överårig punkmusiker som bott i samma hus som hon när de var barn.

Tillsammans bildar de en grupp som inte bara är till för dem själva. Genom en hemsida som sköts via en dator i det hyrda rummet, får de kontakt med andra, som därmed får insikt om att de inte är ensamma.

Resten av romanen är en skildring av ett svårt men viktigt stödjearbete mitt i en vardag som utgör en fin bakgrund, fram mot ett ganska öppet slut. Korak blir uppsökt av en ung kvinna som han gjort med barn vid den rockfestival som romanen börjar med.

För hans del innebär det en radikal förändring av livet, när hon flyttar in hos honom och barnet föds. Förändringen sker också i hans musikliv. Om det är bestående förändringar kommer att visa sig. Farzad som tycks besatt av ungdom och sitt eget yttre, kort sagt av yta, träffar en betydligt äldre kvinna till på köpet med en tolvårig son. Och Lilli försöker finna sina rötter i Tyskland och en traumatisk upplevelse i barndomen.

Alltsammans berättas med rikedom i detaljer, dialoger och händelseförlopp. Spänningen, alltså hur det ska gå, ligger mer mellan raderna än på.

Om man som läsare kan dra någon annan lärdom än att ha bevittnat ett hörn av verkligheten skildrat genom ett temperament som Zola en gång beskrev som litteraturens uppgift, skulle det i detta fall kunna vara att det är lättare att hjälpa andra än sig själv. Kompletterat med 1600-talsprästen och -poeten John Donnes påpekande att ingen människa är en ö.