Emigrationen till Amerika kring förra sekelskiftet markerar en brytpunkt i svensk historia. Släker och traditioner löses upp, gårdar går ur familjen för kanske första gången sedan medeltiden.

Anund och Kristina Lindström, brukare av Anundsgården i Iggesund i slutet av 1800-talet, drabbades hårt då sex av deras elva barn gav sig av över havet vid olika tidpunkter. Om denna familj har Sören Lundin i Hudiksvall, själv ättling, berättat i en bok. I huvudsak är det dokumentärt, med lite fiktion där det inte gått att veta exakt. Det är ingen roman, men inte heller en faktastapling: det är korta episoder, anekdoter och händelser, sådant som han vill föra vidare till kommande generationer.

Vi möter Anna och Olof, Kristinas föräldrar, när de vandrar till Hälsingland från det karga Dalarna för att söka arbete vid bruket. Vi möter den vuxna, driftiga Kristina och alla de sätt hon kom på att tjäna lite extra; barnen som föddes och de som dog; svårigheter och drömmar som ingick i ett vanligt fattigliv i det sena 1800-talets Sverige.

Mer distanserat får vi också rapporter om emigranternas öden. Det är inte alltid solskenshistorier. John fick en hjärnskada efter ett rånöverfall, Knut som sparkas ihjäl vid en rodeo, Thor råkar ut för en arbetsplatsolycka; där finns saknad och hemlängtan, inte minst i unga år. Å andra sidan når Roy, son till systern Linda, toppen i det nya hemlandet som jurist och till slut medlem av Högsta domstolen. Flera av barnen kommer också hem och hälsar på; emigrationen var inte lika definitiv som i Mobergs Utvandrarna.

Det är, för det mesta, nöjsam läsning. Här och var skjuter dock författaren in sidospår av annat som han vill förmedla och det hoppar man gärna över: det är familjens öde man är intresserad av. Och det som blir mest levande är ändå skildringen av dem som levt hemma i Sverige; föräldrarna Anund och Kristina, och deras tid.

Vackert är slutet, där Ivar återvänder, nästan 70 år gammal, och letar platsen där han som barn hjälpte pappa med kolmilorna. Han får ett stycke kol från det gamla landet med sig tillbaka till USA, och så sluts en cirkel. Men för hans efterkommande är det, nu och framledes, på andra sidan Atlanten barndomens kolmilor brinner.