Nya diktsamlingar är ofta tunna, men Ulf Eriksson har stoppat in sin hundrasidiga ”I solens rike” i en jättevolym med ett omfångsrikt dikturval från nästan trettio års verksamhet. Ett prestigeprojekt och bevis på att Bonniers har en stor poet i sitt stall. Göteborgs-Postens före detta kulturchef Mikael van Reis bidrar med ett högaktningsfullt efterord om Eriksson som lyrisk fenomenolog.

En sådan betraktar världen och analyserar fenomen som vind, ljus och mörker. Ulf Eriksson kan skriva så vackert att regnet går i sömnen och ”Mossan glömmer mig, lyfter sakta upp fotspåren.” Han är också omtyckt novellist, och romanförfattare, som sådan inte alltid lika uppskattad. Varelser av glas (2005) skrev jag förtjust om här i spalterna, men förra årets Överrocken suckade flera recensenter över.

Det är en förmån att få följa en poet genom åren, även om han har ändrat och strukit i materialet. En jämförelse med Brevet (1985) påvisar en rörelse bort från det högstämda (bidan ersätts med väntan, den anländande med ”den som kommer”), och ett långt pladdrigt stycke är borttaget.

Man ser en båge från de första samlingarnas en smula pedagogiska eller rentav predikande tilltal, över det tidiga 90-talets tillkonstringar och till en läsarvänligare redovisning av blicken på tillvaron. Livet förändras, en bror dör, kärlek tillkommer. Den fina Rymdens vila (2002) är ett farväl till fadern, poeten minns barndomen och ser sina egna barn.

Samlingens övergripande titel är Stämmor av ljus fördelar världen. Genom hela författarskapet går iakttagelser av subtila ljusspel och vindars väg. I tunnelbanan: ”tågen föser vinden genom berget”. Rent tranströmerskt minnesvärda fraser märks, men Eriksson skalar inte bort, han väljer oftast att säga mera, och ännu mera. Mikael van Reis finner humor. Den ser jag inte, men någon gång dyker ordlekar upp och bryter i onödan den seriösa linjen.

Den nya samlingens enkla, rena poesi känns som en landning i det viktigaste och ärligaste. Men framför allt är det en lättnad att romantikern lämnar sitt introverta skådande och lövskuggorna, för att rikta en rejäl strålkastare mot förbrytelser i världen. Morfadern råkade vid eldning nämna röken i Flandern, utan att närmare gå in på att det var pojkar av hans egen generation som 1914 överraskades av de nykonstruerade kulsprutorna i det så kallade barnamordet. Sonsonen söker nu vidare i historien: Tyskarna provade strax stridsgas och 1924 avrättade det demokratiska USA sin första fånge med tysk gas.

”Men vittnet som sett / andningen / kramperna / blicken, den som sett / får ett sår”, ett hjärnsår som gör mindre ont om det upprepas. Ögat vänjer sig, vilket ledde till byggande av gaskammare i större skala.

Mot detta sätter Ulf Eriksson solar och stjärnor upphängda över dotterns säng. Där är solens rike. Nu måste jag lyssna, skriver han och tar med oss i bön: ”Du rika sol / låt lysa / ansikte till oss”. Ett moln av ordet ansikte på 55 språk får fylla en hel sida, som ett sätt att säga: Se människan i sin mångfald!