Vi var fyra väninnor runt ett bord i helgen. De tre andra var några år äldre. Vi kom att tala om Ottar, apropå den nya biografin som jag just läste. Alla de andra hade lyssnat på hennes föredrag om sex och samlevnad. Alla hade hört den typiska inledningen:

– Först vill jag berätta om varför jag saknar flera fingrar, för annars kommer ni hela tiden att fundera på det i stället för att lyssna på vad jag har att säga.

Norskfödda Elise Ottesen-Jensen råkade under sin utbildning till tandläkare ut för en olycka i kemilabbet. Hon var skicklig pianist och måste sluta spela. Det var den första smällen, om man bortser från faderns fysiska bestraffningar. Ottar är förresten det namn hon senare tog sig som journalist.

Andra smällen, som Gunilla Thorgren berättar om i sin ambitiösa och intressanta Ottar & kärleken, var faderns landsförvisning av Elises lillasyster Magnhild. Sexton år gammal och gravid skickades hon för gott till Köpenhamn, där hon fråntogs barnet. Grannpojken tystades med en cykel (han emigrerade dock strax till USA). Elise var den enda i familjen som protesterade.

Det finns också en annan bakgrund till hennes engagemang i kvinnors rättigheter och sexualupplysning. Hon föddes 1886 som nummer sjutton av arton barn, varav de sex första dog. Mamma Karen blev en bruten kvinna och pappa kyrkoherden var hänsynslös, vilket även drabbade prästgårdens pigor.

Hur blir man rebell? Bara ett av syskonen hade denna läggning, eller fick den. Bara Elise vägrade att låta sig konfirmeras. Hon kunde inte tro på en Gud som tillåter så mycket lidande på jorden.

Gunilla Thorgrens biografi sväller ut till en stor berättelse om kvinnors och mäns lidande under en tid, då okunnigheten var lika stor som skambeläggandet. Omslaget har ett underbart livsbejakande foto av Elise själv, naken framför ett norrländskt vattenfall, men innanför pärmarna trängs de sorgligaste öden.

Man skriver till Ottar, då anställd av RFSU, och ber om råd. En man skriver om sin 30-åriga hustru som har tbc och väntar sitt åttonde barn: ”Vi anhåller nu om Edert råd hur vi skall förfara för att förebygga ytterligare befruktning.”Flera män berättar om onani och tror att det leder till hemska följdsjukdomar och barnlöshet.

Ett förbluffande standardsvar som RFSU ger på trettiotalet till barnlösa par är att femtio procent av alla kvinnor är ”könskalla”. Thorgren ser detta som ett bevis för kvinnornas skräck för att bli gravida. För många var sexualiteten en manlig rättighet, och när kvinnorna inte blev tillfredsställda blev de sjukförklarade. Elise Ottesen-Jensen gjorde det till sin mission att lära ut och lugna, berätta fakta och kämpa för en ny sexualpolitik.

Sitt eget kärleksliv var hon förtegen om, inför vänner liksom i sina memoarer. Hon levde i många år tillsammans med den svenska syndikalisten och agitatorn Albert Jensen, vars radikala gärning i Thorgrens bok äntligen får den uppmärksamhet han förtjänar. De fick ett barn som levde i två dagar. Först under några krisår, när han funnit en ny kvinna, gifte sig Elise och Albert. Det höll ju inte, men i många år låtsades Elise att hon och Albert fortfarande var ett par.

Sundsvallsradikalerna Frida och Gotthilf Stéenhoff finns också med som viktiga aktivister i Ottar & kärleken. I sin kritik av familjen är hon modigare än 70-talets feminister.

Vet alla att Hjalmar Branting kallade barnbegränsningsfrågan osmaklig och 1910 drev igenom en lag som förbjöd upplysning om preventivmedel? Vet alla att kvinnors nattarbete förbjöds 1909, varpå kvinnliga typografer miste jobbet? (Lagen upphävdes 1962). Att kvinnor idag har lägre löner än män är en rest från den korta tid då även arbetarmännen drömde om en hemmafru.

Gunilla Thorgren har här gjort en viktig insats som nordisk historieskrivare.