Redan har den gått några varv på löpsedlar och nyhetssidor. Den som likt Felicia Feldt skriver en kritisk bok om en känd förälder kan alltid räkna med uppmärksamhet. Luktar något skandalbok besvärar sig ingen nyhetsjournalist att verkligen läsa boken med risken att det skulle förstöra skandalen.

Den som dock läser Feldts bok kommer snart på andra tankar. Visst är den ett hatiskt porträtt av hennes mor, Anna Wahlgren, mångbarnsmamman som blev uppfostringsguru med Barnaboken.

Alldeles uppenbart tycker dottern riktigt illa om sin mor. Mindre säkert är varför. Visst finns här glimtar och avslöjanden av ett märkligt familjeliv där styvfäderna var nästan lika många som mammas vinglas, lögner och spritdoftande vredesutbrott, inte sällan slutande i en rejäl örfil.

Om detta familjeliv berättar Felicia Feldt med återhållen vrede men tydligt förakt; någon försoning mellan henne och mamma Anna förefaller helt otänkbar.

Det märkliga är möjligen att föraktet endast riktas mot mamman. Den egna fadern och raden styvfäder flimrar bara förbi i Felicia Feldts berättelse. Något ansvar, någon moralisk skuld har väl också fäder, egna eller styv-.

Felicia Feldt berättar med stilistisk skärpa, i en form som närmast liknar ett antal dagboksblad spridda över bokens drygt 180 sidor. Så underordnas berättelsens kronologi stämningsläget. Steget blir kort mellan mammans skiftande pojkvänner och den vuxna dotterns likartade liv.

Inte blir det mycket till skandalbok. På sin höjd en sannfärdig berättelse som sticker hål på Anna Wahlgrens personliga varumärke som supermamma. Så här var det i verkligheten, långt från de påbjudna idyllerna i Barnaboken.

En olustig liten händelse i den litterära marginalen, inte så mycket mer.