Självständigt tänkande betraktas som ”olydnad”. Att begära votering ”vore samma sak som att sätta punkt för den egna karriären”. Att ens ställa frågor till ledaren inför andra är oklokt då detta kan tolkas som ett försök att underminera hans ställning. Alla viktiga beslut tas av ledaren, eller partiledningen, inte av de folkvalda som formellt bestämmer.

Det låter som Nordkorea men ska man tro den tidigare moderata riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson, kvinnan bakom det eländiga pigavdraget, är det så här svensk politik i allmänhet och Moderaterna i synnerhet fungerar. I boken "Knapptryckarkompaniet - Rapport från Sveriges" riksdag beskriver Pålsson hur toppstyrningen inom moderaterna, och en intern partistruktur, satt grundlagen ur spel.

I teorin har Sverige ett av världens starkaste parlament. ”Riksdagen är folkets främsta företrädare” heter det i grundlagen och ”all offentlig makt utgår ifrån folket”. Men i verkligheten är det partiledarna som bestämmer över huvudet på riksdagsledamöterna. De politiskt tillsatta tjänstemännen är lojala mot partiledaren, inte riksdagsmännen, eftersom det är partiet som betalar deras löner. Och partiledaren kontrollerar partiets ekonomi.

Partiledaren tillsätter nyckelpersoner som partisekreteraren, chefen för riksdagskansliet, och riksdagsgruppens gruppledare. Genom att partiledaren kan tillsätta och avsätta gruppledaren får han full kontroll över riksdagens arbete, och fördelning av uppdrag. Det innebär att ingen kan få en lukrativ post som ordförande i något av riksdagens utskott utan partiledarens välsignelse.

Partiledarens makt sträcker sig ända in i riksdagsförvaltningen då även partiernas företrädare i styrelsen också utses av partiledaren. Detta innebär att det är partiets intressen, inte riksdagens och ännu mindre riksdagsgruppens intressen som tillvaratas, menar Pålsson.

Olydiga riksdagsmän kan lätt petas från valbar plats av partiledningen. ”Vem som hamnar på valbar plats är något som väljarna bara i mycket liten grad bestämmer om – det avgörs i prakten av partiets innersta kärna. Det är genom att behaga ledningen som en kandidat kan räkna med förnyat förtroende”. Hela det politiska systemet liknar, om man ska tro Pålsson, Lenins demokratiska centralism, där de högsta ledarna utser dem närmast under sig, och så vidare. Relationen med partiledaren blir viktigare än relationen till väljarna. De politiker som har principer sorters ut på ett tidigt stadium. Kvar blir extrema maktmänniskor med gränslös förmåga att sätta samvetet på undantag för att erövra politiska poster.

Partiledarens makt över partiet och riksdagen leder till en extrem konformism där allt kan manipuleras igenom. Ett tämligen uppenbart exempel är FRA-lagstiftningen. Trots att den borde ha varit minst sagt svårsmält för alla med minsta liberala böjelser följde ledamöterna, efter lite jämmer, nästan utan undantag partilinjen.

I stället för att utöva den makt som grundlagen ger riksdagen, ägnar dess ledamöter sin tid åt ”ogenerat fjäskande” uppåt (”brun tunga”) och att marknadsföra partiledarens politik inför allmänheten. Men inte ens det gör man egentligen på riktigt, hävdar Pålsson, då debattartiklarna ofta är skrivna av politiska sekreterare som bara signeras av riksdagsmännen.

Anne-Marie Pålssons beskrivning av hur moderaterna (”en kultur av mörkläggning”) och riksdagen fungerar kan förefalla otrolig i sin nattsvarthet. Samtidigt är det mesta av den här kritiken rätt gammal. Statsvetare har ända sedan sjuttiotalet pekat ut moderaterna som det mest toppstyrda av alla partier. Moderaterna är sämst i klassen men problemen återfinns inom alla partier, utom kanske miljöpartiet. Bokens sista kapitel innehåller förslag på reformer för att stärka riksdagens makt över partierna. Knapptryckarkompaniet, 2011 års viktigaste bok, borde vara obligatorisk läsning för alla politiskt intresserade.