Första mening: "Vid ett bord på pizzerian Jerry2 i Oriolo Romano satt djävulssekten Abaddons bestar samlade".

Niccolò Ammanitis tidigare tre översatta romaner har alla handlat om marginaliserade individer. Med skrämmande realism har han blottlagt fasor som finns mitt ibland oss, om vi vågar titta. Han har skrivit om barn i utsatta, trasiga familjer i en fattigdom så djup att mänskliga känslor trängts undan. Men om han i sina tidigare romaner betraktat samhället från de djupast belägna punkterna har han i sin nya roman "Festen kan börja" förlagt handlingen till de absoluta toppskikten.

En uppkomling till fastighetshaj har köpt Villa Ada, ett berömt slott med tillhörande park mitt i Rom, och gjort om det till ett privat Zoo. Dit bjuder han in Italiens kändaste ansikten: fotbollslaget Roma, de häftigaste skådisarna, de mest populära teve-programledarna, de sexigaste modellerna, de rikaste miljonärerna, de viktigaste politikerna etcetera. Kort sagt alla av betydelse. Bland alla dessa jetsetare har Ammaniti valt ut Fabrizio Ciba, en författare med skrivkramp, till att bli huvudperson.

Som motpol till alla dem som flyter ovanpå samhället infinner sig en misslyckad djävulsdyrkarsekt för att vandalisera festen och skrämma slag på dess deltagare. Planen är att röva bort en före detta heavy metall-sångerska som konverterat till katolicismen. De tänker offra henne i en satanistisk orgie och på så sätt nå berömmelse som djävulsdyrkare. Sekten skildras mestadels genom dess ledare, Saviero Moneta, som vigt sitt liv till Djävulen för att allt ändå gått åt helvete för honom.

Ammaniti bygger upp intrigen genom att varva mellan de två huvudpersonerna. Författaren som är besatt av att fortsätta vara berömd. Han är fullständigt fixerad vid sin egen person, virilitet och berömdhet. Allt går ut på att bygga upp hans kändisskap som bygger på en enda bok; uppföljaren var en flopp. Sektledaren å andra sidan är djupt deprimerad på grund av sitt misslyckade äktenskap med dottern till en möbelhandlare. På nåder får han sälja töntiga tyrolermöbler i svärfaderns företag, på kvällarna hunsas han av sin fru.

Festen kan börja är en skröna som utspelar sig i hisnande fart. Kapitlen är korta, språket rappt och dialogerna så självklara att man som läsare knappt tänker på hur orimligt alltsammans är. Som när sekten slagit en hovmästare medvetslös och släpar honom i benen utför trapporna ned till katakomberna. Huvudet dunsar vid varje steg. Då säger sektens vestal, Silvietta: Men killar, tror ni inte att alla de där smällarna i huvudet kan skada honom?

Naturligtvis urartar alltsammans. Det som skulle bli århundradets fest slutar i att elefanterna skenar och krokodilerna äter upp en direktör. Att det utspelas i Rom, där antikens härskare roade romarna med att låta lejonen kalasa på kristna i Colosseum är förstås ingen slump. Det är inte heller någon slump att fastighetshajen som bjudit in till fest påminner om Italiens kortväxte premiärminister. Festen kan börja är en våldsam attack på Berlusconis sätt att regera land såväl som medier. Och när författaren på slutet låter djävulssektens ledare agera osjälvisk hjälte och rädda den heliga madonnan är det helt i linje med hans drift med dagens italienska samhälle. Alla är korrumperade, ingen går att lita på.