Mannen med fler liv än en katt dimper ner i Oslo. Exkrimmaren Harry Hole är en legend bland poliser i den norska huvudstaden. Efter tre år i Hongkong är han inte glömd. Författaren Jo Nesbøs huvudfigur har plöjt fram som en ostoppbar bulldozer genom åtta thrillerromaner. Här är en till. Harry Hole vill egentligen inte tillbaka till det fuktkalla Norge. Tanken är att han bara ska göra en blixtvisit. Han måste få klarhet i ett narkotikamord som verkar vara löst. Den gripne är 18-årige Oleg, sonen till Harry Holes stora kärlek Rakel.

Det har hänt en hel del på tre år. Polisen har slagit till hårt mot knarkligorna och försäljningen på gatorna. Herointillgången har sinat. Däremot har den syntetiska drogen fiolin tagit över. Drogen dödar inte i samma utsträckning, men är än mer beroendeframkallande än heroin. Var den kommer ifrån är oklart men de som styr handeln ingår i ett välorganiserat, våldsamt och öststatsliknande nätverk som har Oslos knarkare i ett järngrepp.

Harry Hole har också förändrats. Han har hållit sig nykter men är ändå märkt; ett långt ärr i ansiktet och ett förlorat finger. När Hole börjar vända på alla stenar, med hjälp av gamla kontakter inom polisen, så leder spåren rakt upp i samhällstoppen – bland politiker och polischefer. Frågan är var Oleg passar in, och om han verkligen sköt det dödande skottet som gjorde så att 19-åringen Gusto Hanssen förblödde i en knarkarkvart.

Harry Hole får ingen hjälp av Oleg, som tycker att han är en svikare som lovade trygghet men som drog. Det spelar ingen roll. Hole går på toppvarv, på sista bensindroppen, och suger ut allting ur varje ledtråd som en speedad vampyr. Med en besatthet som dryper av dödslängtan måste han bara vidare mot sanningen och lösningen. Harry Hole går All in med sitt eget liv.

Jo Nesbø skriver i ett grymt tempo. Storyn är smart och spännande. Det är tvära vändningar och stilgrep som imponerar. Som den återkommande inre monologen där Gusto minns tillbaka på sitt unga liv, om det som ledde fram till den sista blodröda minuten som rinner ut på golvet.

Men det finns något uppgivet och sorgset i Gengångare. Visst finns den hårdkokta humorn, detaljerna som placerar allting i 2011 och de pricksäkra miljöbeskrivningarna i Oslos skymningsland. Det är våldsamt, rått och cyniskt. Det är någonting som inte ens den tilltygade hjälten Harry Hole kan råda bot på – om han överlever.