I Madeleine Hessérus roman "Staden utan kvinnor" kommer en spion in från regnet. Han anländer en sjöblöt dag till Norra Staden, den del av ett framtida Stockholm där bara män får bo. Spionen själv, Jakob Hall, lever i skärgården och verkar i en befrielserörelse som vill sammanföra könen igen.

Nu bor kvinnorna bakom en stor mur som klyver Stockholm. Muren uppfördes efter ett långvarigt kristillstånd där män mördade, våldtog och terroriserade en rad kvinnor. Efter ett sprängdåd byggdes med regeringens goda minne en stor mur som omsluter de södra stadsdelarna, lika hårdbevakad som den i Berlin. Den utestänger krypskyttar, attentatsmän, mordbrännare och våldtäktsmän.

Köper man en sådan rövarhistoria? Förutsättningarna känns först lite svåra att smälta men efter hand fyller Hessérus på med så mycket detaljer och trovärdiga fakta att man bit för bit tar till sig konstruktionen. Efter hand fördjupas också en rad frågor, till exempel hur barnen lever i denna segregerade tillvaro.

Det gör boken till en idéroman; Hessérus vill ju undersöka hur ett liv efter helt andra principer kan gestalta sig. Men Staden utan kvinnor liknar också en äventyrsroman där Hall är en agent med rätt att älska och slåss för ett bättre liv. Dessvärre saknar de där äventyrligheterna ofta tempo och riktigt drabbande faror.

I ungefär vartannat av de 46 kapitlen tar en kvinnlig berättare över och summerar – många år senare – vad som hände. Då är muren borta (det nämns redan i inledningen). Berättaren ger personliga kommentarer, tecknar bakgrunder och funderar över det stenhårt segregerade livet i den tidens Stockholm.

I den andra halvan får vi följa Hall när han undersöker Norra staden där männen bor. Hans egentliga uppdrag är att sondera stämningarna i staden och under falsk flagg delta i en fest där de grupper som styr i männens stad konspirerar och svirar.

Samtidigt får vi också följa tre unga, ”infödda” män som besöker tusen billiga syltor, en populär badinrättning och ett gigantiskt köpcentrum där man kan köpa allt, särskilt sexuella tjänster. De går ner i kloaker och tunnlar där sorkarna lever, småpojkar som saknar föräldrar och får klara sig på egen hand. De tar oss också till en fantastisk virtuell spelhall. Norra staden är i kraftigt förfall och männen spelberoende, våldsamma, rastlösa och drogar hårt.

De tre unga är egendomligt könlösa, som om frånvaron av kvinnor i vardagen lett till att deras egen manlighet förblivit outvecklad. Också vanlig kärlek saknas i Norra staden och den bristen är, inser man, det mörka hål som alla relationer faller ner i. Men jag tycker kanske inte att den problematiken blir tillräckligt effektivt belyst.

De tre unga möter och slår så småningom följe med Hall och blir då påverkade av hans tankar och erfarenheter. Han berättar om livet före muren och om sin stora kärlek. Kvinnan lämnade honom, trots att de stod varandra nära. Kvinnostaden blev viktigare för henne. Här lever vi som i ett kloster, skriver hon i ett brev, och vi försöker varje dag ta reda på ”vad som menas med att vara kvinna”.

Att det ska handla om männen annonseras redan i bokens titel men vad som händer det andra könet är egentligen intressantare; kvinnorna försöker ju skapa en ny människa och nya livsbetingelser. Hessérus är utan tvekan uppslagsrik men borde, tycker jag, mer ha riktat sin gestaltande fantasi mot kvinnorna.