Med predikantens röst etablerar sig Björn Ranelid som proletärförfattare.

Platsen är hans barndomsstad Malmö, tiden femtio- och början av sextiotalet, med rester av det gamla fattig-Sverige och ett bevarat klassamhälle. Tyst i klassen! kallar han den roman där detta sker; till formen två finstämda kvinnoporträtt med självbiografiska inslag. Ranelid själv är en del av historien, ett vittne i minnen om livet i barackerna, skolan och det Malmö som byggde för framtiden med Rosengård.

Den historiska samhällsskildringen förminskas till familjeinteriörer, främst om familjen Lilja, suputen och våldsverkaren Oskar, den ständigt uppoffrande hustrun Karin och de sex sönerna. En barnaskara som utökas med adoptivdottern Kristina, i verklighet en av Ranelids gamla klasskamrater; var gränsen går mellan självbiografi och roman blir aldrig riktigt klargjort.

Kristina är frukten av en lika kort som opassande förbindelse mellan disponenten Gustaf Sandin och en 30 år yngre dansk kontorsflicka. Karin Lilja, som städar hos disponentparet, erbjuder sig att ta hand om flickan, inte minst med hänsyn till den ovetande disponentskan.

Så får de sex sönerna en syster, olik dem. De är alla svagt begåvade, ovilliga till alla former av studier. Och med en annan egenhet, inte sällan av det mer tragiska slaget.

Hektor som stammar svårt och en dag tröttnar på det. Han skär av sig tungan för att inte tvingas försöka tala mer; tungan begraver han i en glasburk på kyrkogården intill deras hem i nödbarackerna, det slumområde folkhumorn döpt till Hollywood.

Sixten är en stor bollbegåvning och hade kunnat gå långt, likt en litterär Zlatan. Men en dag tävlar han med sina kompisar om vem som kan hoppa högst från en byggnadsställning. Sixten vinner men slår i marken och bryter ryggen; hans liv blir invalidens.

Så är det hos familjen Lilja, mamma Karin är en ängel, pappa Oskar en supande fähund som lever bland husens soptunnor och kommer hem med ett och annat fynd från dem.

Den svenska fattigdomen, åren innan folkhemmet blivit välfärdsstat. Ranelid berättar i en stor litterär tradition om den tiden. Men gör det så fyrkantigt konventionellt att det ibland riskerar blir ointressant.

Då tar han till en andlig, nästan religiös tradition. Pär Lagerkvists Barabbas är en av de ytterst få böcker någon i familjen läser, inte Oskar, han har aldrig öppnat en bok i hela sitt liv. Men för Karin och än mer Kristina blir rövaren på korset ett slags följeslagare, för Kristina också den spenslige mannen på det andra korset. Hon berättar att hon mött Frälsaren, till klasskamraternas förundran och litet till deras förlöjligande.

Det är där, i berättelsen om den änglalika Kristina, Ranelids roman förvandlas från proletär historieskildring till religiös predikan. Och han får bruk av sitt särpräglade språk, även om det här är mer dämpat, nästan mer lågmält än det brukar vara när han fått stilistisk höjd på sina berättelser.

Här och var blixtrar det med de ranelidska formuleringarna för framtida citatböcker. Som denna vackra:

"Kärleken är världens mest spridda frimärke och den kommer med brev som många inte öppnar och läser."

Det är sådant som alltid gör Björn Ranelid läsvärd, också i en roman som i sin konventionella eländesskildring mer blir läsning än en bild av Sverige och av Malmö när de fattiga bodde i nödbarackerna i Hollywood, några år innan de fick möjlighet att flytta till det nya bostadsparadiset Rosengård.