Mamma skurar trappor, pappa står vid bandet på Volvo. Miira tänker bli statsminister, åtminstone hjärnkirurg, fast hon innerst inne vet vilken uppförsbacke som väntar. För i dessa norra göteborgsförorter – först Gårdsten, sedan Bergsjön – är de positiva klassresorna ovanliga, särskilt om man likt Miira, mot hennes vilja och instinkt, tvingas gå i helfinska hemspråksklasser.

Bland annat är Eija Hetekivi Olssons omfångsrika debutroman "Ingenbarnsland" en glödgad uppgörelse med sorteringen av skolbarn utifrån deras föräldrars etnicitet och språk. Framför allt är det en adrenalinfylld resa genom Miiras 1980-tal, från trean till nian, från barn till tonåring. Språket tar ut svängarna, nyttjar slang, stökar om, uppfinner eget. Fastän berättad i tredje person finns det kring "hon" både driv, närvaro, mörka understråk.

Slentrianmässigt kommer romanen sannolikt att nämnas i samma andetag som Susanna Alakoskis Svinalängorna. Men Göteborg och 80-talet är både råare och invandrartätare än Ystad och 70-talet. Så även om de gemensamma nämnarna är de tre traditionella – klass, etnicitet, genus – borde denna roman slippa varje jämförelse. Dels står den stadigt på egna ben, dels är Miira en mera mångfacetterad gestalt än Svinalängornas Leena.

Har drag av Pippi Långstrump – slåss med killar och beskyddar tjejer trots att hon finner dem mesiga och alltför villiga att låta killarna pilla – och kan sammanfattas som en rebell med rättvisepatos. Käftar emot lärarna, uppträder obstinat, får därför orättvist låga betyg. Samtidigt delar hon erfarenheter med de andra höghusbarnen: snatteri, förälskelser, fyllor, mens, bröst, den ständiga jakten på cigg. Tubsockor, Niveakräm på läpparna, för mycket mascara. Hon är på samma gång typisk och speciell, tvärsnitt och utvald.

Protesterar mot hela förbannade världen medelst otyg – bombhot, bränder, rånad parkeringsautomat – men krymper ihop inför högläsning och de jämnåriga, märkesklädda snobbarna inne i stan. Hatar radhusbarnen i parallellklassen och deras fjolliga fikavanor. Hatar alla äckelgubbar som betraktar och kommenterar hennes kropp, och vill göra saker med den, men kan inte undvika att – innan flykten kallar – imponeras av kristallkronorna, djurskinnen och bioduken i von Grans spatiösa lägenhet på Avenyn.

Annars är horisonten och perspektivet höghusförortens, och den aggressiva energin med nödvändighet ofokuserad, hårtslående men riktningsvilsen. Dock tar den romanläsande och ryggskadade mamman banklån för att Miira ska få åka på språkkurs till England. Går åt helvete, men pekar likt förbannat framåt – här är klassens undantag, läs gärna resultatet.