I februari år 2000 tog den österrikiske politikern Jörg Haider (1950-2008), som ledare för högerradikala partiet FPÖ, plats i en koalitionsregering. Partiet hade blivit näst största parti med hela 27 procent av rösterna. De då fjorton övriga länderna i EU reagerade kraftfullt.

Österrike sattes i karantän och EU vägrade förhandla med dess regering. En delegation sändes ut för att utvärdera hur det i Österrike stod till med uppslutningen kring gemensamma europeiska värderingar, tron på mänskliga rättigheter och respekten för minoriteters och flyktingars rättigheter.

Tio år senare, oktober 2010. Angela Merkel – Europas och en av världens mäktigaste politiker – slår i ett dramatiskt tal fast att ”multikulturalismen har misslyckats”. Vid det här laget hade som bekant främlings- och islamfientliga partier för länge sedan upphört att vara uppseendeväckande.

Högerradikalernas avsky mot multikulturalismen är central, eftersom den anses vara en slags enande ideologi som legitimerat omfattande invandring. Lika stor är motviljan mot kulturvänstern, politisk korrekthet, feminism, muslimer, islam, halalslakt, slöjor och manlig omskärelse. Gränserna mellan de högerradikala och de etablerade partierna blir allt luddigare.

I essäistiska reportageboken ”De hatade – om radikalhögerns måltavlor” utforskar journalisten Magnus Linton vart utvecklingen burit högerradikalismen i Europa de senaste decennierna. Den rycker framåt samtidigt som kontinenten ”krackelerar längs tre sprickor”– ökad xenofobi, ekonomisk kris och en kuslig frånvaro av politisk fantasi och initiativkraft.

Linton har skrivit en riktig rysare i tre delar – boken innehåller ett reportage från de uniformerade fascisternas Ungern, ett från Geert Wilders hysteriskt islamfientliga Nederländerna och ett från Norge i sorg och chock efter den politiskt motiverade massakern på Utöya.

Lintons reportage från Ungern beskriver en otäck förföljelse av romer och hur judar rensas ut från medier och universitet. I Holland samtalar Linton med en muslimsk kvinna som bestämt sig för att flytta, till Storbritannien, för att kunna bära slöja utan att bli trakasserad, eftersom världens mest liberala land håller på att bilda mönster för andra högerradikala partier vad gäller hanteringen av den helt centrala islamfrågan.

Reportaget från Norge, som skildrar förloppet på Utöya ganska detaljerat, är fasansfullt, men Linton vill inte bara visa hur fruktansvärt det var, han intervjuar politiker och akademiker som försökt sätta in händelsen i ett större sammanhang. Manegen var i själva verket sedan länge krattad för en person som Anders Behring Breivik.

Linton rör sig obehindrat och elegant mellan en mer konkret nivå och en mer teoretiserande. Det som gör ”De hatade” så fenomenal är att de båda nivåerna hänger så väl samman, vilket gör att högerradikalismens utveckling och idévärld inte framstår som något avvikande och främmande. Inget tyder heller på att strömningen inte är här för att stanna. Det mesta tyder i själva verket på att Europa kommer bli mer och mer auktoritärt.