Med sin bok om den napolitanska maffian, Gomorra, snittade Roberto Saviano upp ett stycke italiensk verklighet. Och fick betala ett högt pris: dödshot, ständig livvaktsbevakning, ett vardagsliv begränsat av maffians hot om hämnd.

Men också berömmelse, ett kändisskap som i praktiken är hans bästa skydd: maffian tvekar att mörda någon så känd som Saviano, det skulle vara dåligt för affärerna.

Ingenting av detta har hindrat Saviano att fortsätta avslöja den italienska verkligheten. Han gjorde det med tv-programmet Kom med mig, ett samhällsprogram som olika myndigheter, ytterst regeringsmakten, gjorde allt för att förtala, ifrågasätta och, om möjligt, lägga ned.

Erfarenheterna från tv-tiden är bakgrund och ämne för Savianos nya bok, med samma titel som tv-programmet, Kom med mig. Det är till sin karaktär en dyster bok om italiensk verklighet en bit in på 2000-talet, mer dyster än upprörd, även om man under Savianos eftertänksamma kritik anar ett stort och upprört engagemang.

Hans bok är en samling exempel på hur det står till i dagens Italien. Hur den egentliga makten ytterst har sina rötter i och följer order från maffian, likt en samhällssjukdom som sprider sig till alla delar av samhället.

En av Savianos berättelser handlar om den jordbävning som hade den lilla universitetsstaden L’Aguila som epicentrum. Jordbävningen natten mellan den 5 och 6 april 2009 var inte en av de allra svåraste i Italiens långa jordbävningshistoria. Men i L’Aguila fick den svåra följder. Det hus som drabbades värst var stadens stolthet, Studenthuset. Där bodde studenter som studerade i staden. Sju av dem omkom när en del av Studenthuset rasade. Det borde inte ha hänt, så svår var inte jordbävningen.

Men det fanns en förklaring: Studenthuset var till stora delar ett fuskbygge, utan nödvändiga tillstånd, utan kontroll, med sekunda material. Allt på sin tid beställt av och utfört av maffian.

Det är i sådana mer vardagliga sammanhang maffians ständiga närvaro blir skrämmande i Savianos skildring. Egentligen mer än när han berättar om mord som följer av olika maffiagruppers motsättningar. Det är med sin mer osynliga närvaro maffian blir den italienska sjukan.

I ett utmärkt kapitel kartlägger Saviano också det han kallar smutskastningsmaskineriet. Den som likt Saviano avslöjar maffians närvaro eller över huvud kritiserar makten och maktstrukturer i Berlusconis Italien bemöts mindre med motargument än med denna försåtliga smutskastning.

Han berättar om andra, likt domaren Giovanni Falcone, som bekämpat maffian och hur de ifrågasätts, hängs ut med påhittade egenskaper eller helt enkelt förlöjligas. Som i detta citat ur tidningen Giornale de Sicilia:

"De märkliga domare som dominerar den rättsliga scenen i dag är en samling komiska figurer: iförda skottsäkra västar och med pistol i näven landar de med sina helikoptrar och beslagtar tusentals dokument för att försvinna bort i horisonten som otadliga riddare."

Det var i den mentaliteten Robert Saviano gjorde sitt tv-program. Med återhållen vrede berättar han om hur det avslöjande programmet ifrågasattes, hur redaktionen mer eller mindre trakasserades och hur tv-ledningen försökte finna det smartaste sättet att lägga ned programmet.

Men också hur väl det mottogs, vilket intresse det väckte och vilket stöd Saviano och hans medarbetare fick från vanliga italienare som uppskattade och värdesatte denna sanna bild av Italiens tillstånd.

Savianos bok ger glimtar av detta tillstånd och gör det med mer eftertänksamhet, nästan sorg än den upprördhet som varit naturlig. Det gör hans bok värdefull som sanningsvittne.