Tvåhundra år efter sin födelse är Charles Darwin (1809-1882) ett lika kontroversiellt namn som efter publiceringen av Om arternas uppkomst 1859.

Bibeltrogna religionsföreträdare, inte minst de famösa kreationisterna, avfärdar honom blankt: det är Gud som är upphovet till allt förefintligt liv på jorden. Det var han som blåste liv i våra första föräldrar i Edens lustgård. Darwin har ingen rätt att sätta sig till doms över den Högste och ifrågasätta hans outgrundliga gärningar.

Mot denna korta bakgrund är det stärkande att ta del av Darwins nyligen utkomna och reviderade Självbiografi. Nils Uddenberg svarar för det informativa förordet.

Sommaren 1876 avsatte Darwin någon timme varje dag till sin självbiografiska skiss. Det kanske kan roa honom och vara av intresse för hans barn och barnbarn, tänker Darwin. Att boken i sinom tid skulle bli en värdefull introduktion till hans vetenskapliga skrifter kan nog ha föresvävat honom, men den tanken har ändå inte förstahandsutrymmet.

Av minnesbilderna rörande uppväxt och skolgång att döma - tafatta medicinska studier i Edinburgh och halvhjärtade teologiska i Cambridge - framgår att han i många stycken skriver för att förstå sig själv. Varför blev han den han blev?

Att jordenruntresan 1831-36 med det lilla skeppet Beagle, som bland annat anlöpte Galápagosöarna, var den stora vändpunkten behöver knappast sägas. Efter hemkomsten kunde den nu fullfjädrade naturforskaren tillvifta prästkallet ett torrögt farväl.

Men det var nära att han inte fått komma med. Kaptenen FitzRoy, anhängare av Lavaters obskyra idé att man kan bedöma en människas karaktär efter ansiktsdragen, misstrodde nämligen Darwins lite köttiga näsa. Ett osunt själsliv bakom den näsan!

Som om sjögången inte räckte gjorde hans rasistiska utläggningar om olika folkslag vistelsen ombord till en plåga. Darwin opponerade sig frenetiskt. Nej! Ingen människa är född till slav!

Mycket väsen har gjorts av Darwins religiösa funderingar. Kan den store naturvetaren verkligen ha trott på ett högre intelligent väsen? I den ursprungliga utgåvan av självbiografin har argumenten för och emot strukits, kanske av hänsyn till hans fromma hustru Emma. Först 1958 inkluderades dessa hans tankar i texten. Och vad finner man?

Darwin menar att ingen människa kan veta något om hur livet en gång uppstod. Han konstaterar att han är behäftad med bristande religionskänsla, vilket är något annat än renodlad ateism. Hellre vill han kalla sig agnostiker - Guds vara eller icke-vara förblir en olöst fråga.

Konsekvent är han emellertid inte. Han låter hälsa en tysk student att utvecklingsläran mycket väl kan förenas med en gudstro. Helgardering med andra ord.

I övrigt är Darwin rättfram och avväpnande självironisk. Jag har inte, säger han, den snabba uppfattningsförmåga eller kvickhet som är ett så framträdande drag hos stora män. Mitt minne är omfattande men dunkelt, ja rentav dåligt. Jag kan inte hålla ett enstaka datum eller en versrad kvar i huvudet mer än ett par dagar.

En urusel kritiker är jag också. När jag första gången läser en bok eller uppsats väcker den nästan jämt min oförställda beundran. Först efter avsevärd tankemöda kan jag upptäcka en eller annan svag punkt. Min förmåga att följa långa abstrakta resonemang är nämligen ytterst begränsad.

Han tycker om att få romaner upplästa för sig. Och välsignar författarna om böckerna inte slutar olyckligt vilket borde förbjudas i lag. En roman är inte förstklassig om den inte innehåller någon person som man kan älska helt och fullt. Om det är en vacker kvinna - desto bättre.

Så talar den man som med rätta skattar sin observationsförmåga mycket högt. Han om någon har visat prov på att kunna sovra i tankebråten.

Därför säger han också, lugnt och enkelt, att han sedan tidiga ungdomen alltid velat förstå och förklara det han iakttagit. Att hans önskan hela tiden har varit att sammanföra alla fakta till allmängiltiga lagar. Att han velat hålla sinnet fritt, så att han skulle kunna överge vilken hypotes som helst, hur fäst han än har varit vid den.

Självbiografin är ytterst läsvärd. Inte minst för att den innehåller ett av de vackraste och mest ömsinta fadersporträtt jag stött på. Visst kan han vara småspydig mot Herbert Spencer och Thomas Carlyle men han har aldrig svårt att ge konkurrerande kolleger några berömmande ord.

Chosefri är han, och opretentiös. En mycket god familjefar dessutom. Att han livet igenom var så fysiskt illa däran - läkarna har gissat på Chacas sjukdom, en kronisk parasitsjukdom som finns i Sydamerika, eller också ulcerös kolit - får hans forskningsbragder att framstå som än mer häpnadsväckande.