Jul är tradition och så vill vi ha det. Madrigalkören har sin egen: för 31:a året har den denna vecka gett sin konsert "I väntan på jul", en sorts uppesittarkväll i förskott då man smakar på julsångerna, saffransbrödet och stämningen.

Vad gäller julmusiken finns det numera en uppsjö och ibland verkar det, traditionen till trots, gå trender i den. Därför är det glädjande att Madrigalkören plockade ett och annat som just nu inte verkar vara helt inne, men som för mig och många andra bär med sig en tydlig känsla av barndomsjularna.

Dit hörde Händels "Dotter Sion" och den franska julvisan "Gloria" (Änglar från ett ärans rike). Och när två tomtar i pausen smög sig fram till pianot och började spela "Tomtarnas vaktparad" - den riktiga av Kurt Noack, inte Schuberts Militärmarsch som många numera tror är vaktparaden - bakom kaffesorlandet skapade de verkligen stämning av barndomens julmarknader.

Annars är det tydligt att ledarduon präglat kören på varsitt sätt. Från Pernilla Backlund kommer troligen mycket av den sakrala repertoaren, kanske också den noggranna fraseringen. Och tack vare Yamandù Pontvik har Sundsvalls julmusiktraditioner berikats med ett och annat varmblodigare inslag. I födelsesången ur Navidad Nuestra ledde hans egen mjuka röst änglakörens glasskira vaggvisa.

När de båda körledarna sjöng duett i den spanska "Juletid", ackompanjerade av gitarr och Christoffer Thorsells lugna galopprytm, smög sig en pust av varmare luft och solljus genom salen. Det var en av konsertens höjdpunkter; en annan var den medeltida, sugande och slagverkssvängiga "Riu, riu chio" som inledde den variationsrika andra avdelningen och direkt följdes av vårt eget stallhelgon Staffan i två av de piggare versionerna.

Kören är samsjungen, textar väl, har en fin klang i svaga partier men inte lika bärig i starka. Ur den steg också en hel rad solister fram, modigt och obesvärat. I sånger som "Jul, Jul, strålande jul" och "Stilla natt" fokuserades körklangen fint till en mjuk, lite hemlighetsfullt svävande atmosfär, gyllene som julljusen.

Själv är jag glad åt att i alla fall en gång detta år ha hört Otto Olssons triumfatoriska "Advent". Den är inte alldeles enkel och ratas därför numera av många körer. Men här fanns sopraner som orkade och här fick den klinga. Som det jubelmonument den är.