Att Sundsvallsborna älskar julens musik är tydligt, och det gäller inte bara de traditionella julsångerna. Bach skrev ju inte för julstämningens, julgransmyset eller vintersnön; han skrev ett julevangelium i toner. Likafullt var GA-kyrkan sprängfylld redan en kvart innan inledningskören bröt loss.

Och de som kom för att höra de välkända, pampiga jubelkörerna och de ståtliga koralerna blev inte besvikna. I juloratoriet tycks glädjen gå genom varenda körsats, aria och koral med förväntansfulla, lätta och målmedvetna steg.

Här är tempot avgörande för känslan: för tungt och barockgunget kommer aldrig igång, för snabbt och stressen manglar sönder alla chanser till uttryck. Men kördirigeringsprofessorn Stefan Parkman vet precis vad han gör och höll den fina balansen: lyckliga, fräscha och svängiga tempi som bar musiken framåt i gullstol och som så gott som aldrig hotade att tappa stabiliteten.

Också balansen höll han föredömlig: aldrig att orkestern överröstade solisterna, och väldigt sällan flöt körklangen ut i suddighet trots den ofta komplicerade stämflätningen. Så snart man som åhörare märkte att det inte fanns någon risk för sådana störningar kunde man lugnt lämna sig i ensemblens händer för att njuta av musiken.

Man kunde glädja sig åt höjdtrumpetarnas pricksäkerhet. Åt den troget spinnande och aldrig sovande motorn, cembalon. Åt den medvetna fraseringen i kören och de ställen då den nådde taket i klang. Åt de uttrycksfulla linjerna i de duetter där ett instrument agerar en extra röst, som herdeflöjt mot tenor, violin eller oboe d´amore mot alt. Och förstås åt den kompetenta solistkvartetten: Maria Sanners bärande, fylliga, fruktiga alt; Leif Aruhn Soléns ljusa, själfulla tenor; Lars Johansson-Brissmans barytonvarma och vänliga bas och Jenny Ohlsons silvriga sopran.

Och med också detta kvalitetssäkrat kunde man lyssna till hur Bach berättar. Hur han målar herdarnas iver att komma fram till Betlehem med snabba löpningar; hur instrumentsinfonian inför krubban blir en pastoral liten vaggvisa, och hur han väver in små studsande melodiska motiv, små sirliga bugningar och graciösa danssteg lite överallt. Som om till och med mössen och småtomtarna i stallet glädjedansar.

Men inte mindre tydligt framgår hur ömsint och innerligt Maria vaggar sin baby medan hela omgivningen tycks stå försynt och tyst leende på tå. För här var det ju inte bara fråga om en gud som ska hyllas med pukors, trumpeters och många rösters storslagna brus, utan också om ett litet barn som måste få sova utan att störas.

Den dubbelheten ställer Bach för i musiken. Och ensemblen förvaltade den väl, liksom den bar det ljus som löper, osynligt men hörbart, genom hela oratoriet.