Kring år 1800 hittades i ett skogsbryn i Frankrike en pojke i 13-årsåldern, som troligen vuxit upp med vargar.

Trots att en läkare arbetade med honom lärde han sig aldrig att tala och bli som en av oss. Vad en sådan varelse kan ha tänkt och känt har författaren Niklas Rådström och tonsättaren Johan Hammerth spekulerat i i "Den vilde pojkens sånger", huvudnumret vid årets första orkesterkonsert inför en publik på cirka 500 människor.

Då var det tur att orkestern redan visat fram sig i den pigga ouvertyren till Italienskan i Alger. Om än lite oprecis till en början blev den fylld av skojiga effekter, rappt spel och med en smådansande Lindberg på podiet.

För när sedan Olle Persson intog scenen i sin enmansopera, klädd i nattskjorta och med lätt rekvisita, och i kropp och röst sceniskt gestaltade den sällsamma varelsen som varken var människa eller djur, hade man bara ögon och öron för honom.

Han är precis rätt sorts sångare att återge ett naturens barn: okonstlat, varmt och självklart, kraftfullt bara när det krävdes, tydligt och utan manér och prestation berättade han pojkens historia, hukande, krypande och sittande. Han sjöng till månen, skyggade för elden, såg staden som en skog av sten och människor som galna träd, alltmedan orkesterns modernistiska tonväv målade fonden av den lugna skogen med sina ursprungsljud och den oroliga staden.

Men trots nattskjortan, rädslan i ansiktet och oförståelsen inför det han utsatts för blev vargpojken aldrig någon kuvad patient. Han hade vargarnas erfarenhet; han kunde inte göras okunnig för att i stället fyllas med civilisation; han hade aldrig lärt sig vårt sätt att räkna sig som otillräcklig. Men han kände faran i att, som vi, låta orden definiera oss. För honom var sången inte ord utan vind, dröm och tystnad.

Allt detta förmedlade Olle Persson utan stora åthävor; i hans vargpojke fanns ingen vrede och mycket lite sorg och längtan. I stället lät han berättelsen och det ödmjuka sättet att möta den på drabba publiken med full kraft. Och den var märkbart tagen.

Ingen kan dock sopa bort inåtvändhet så effektivt som Mozart, och i hans fall ska vi nog vara glada att han lät den ljusa och renhjärtade musiken definiera honom i eftervärldens ögon och inte orden.

Pragsymfonins första sats är som en konversation mellan Försiktigheten och Pampen, medan den andra, eftertänksamma, tycks innehålla en klocka som tickar fram livets flykt och musik som nickar livsklokt och konstaterande till. Den tredje är en spänstig språngmarsch, och i alla tre fick Christian Lindberg och orkestern återerövra fokus med spänningsskapande kontraster, fyllig och gyllene klang och vitalt spel.

Nordiska Kammarorkestern fyller 20 i år och detta var en värdig inledning på ett jubileum.