En orgelkonsert är när orgeln får krypa ut ur sin vardagsroll som beledsagare till psalmsång och slå ut i full blom som det grandiosa konsertinstrument det är.

I Skön har organisten Ann-Kristin Färnström, glädjande nog, i många år påmint publiken om detta faktum. Med sig själv och orgeln som enda artister sätter hon samman ambitiösa kyrkomusikaliska program av hög klass. I går på kyndelsmässodagen, när kyrkan firar ljusets återkomst, var ljuset vägledande också i musiken.

Det enda riktigt mollmörka var Bachs Toccata och fuga i dorisk tonart som här lät rätt likt d-moll. Det var ett starkt och mäktigt verk, rikt på flerstämmighet; en eldig toccata något stressad i tempot; den mjukare fugan, med strömmar som tycktes bygga upp en underjordisk flod, hölls stramare i tyglarna av orgeltämjaren.

Sedan tog ljuset och stabiliteten över och lämnade aldrig kyrkan. Ett Andantino av den vanligen så grandiose Cesar Franck lät som folkmusik, än som en försiktig zorba, än som något ljust och nordiskt han lånat av Grieg.

Det gladaste stycket bidrog 1900-talstonsättaren Egil Hovland med. I fantasin över tacksamhetspsalmen Härlig är jorden lekte mjuka rörflöjter luftigt över en bestämt jordbunden melodi. Här och var kom andra, mer dämpade röster in, men alla sjöng de om glädje.

Kvällen mest varierade stycke blev Ann-Kristin Färnströms improvisation över Var hälsad sköna morgonstund. Där inventerade hon orgeln på alla dess karaktärer: tät, gedigen barockpompa som låter guldornament; en liten melodi som lekte med koralrytmen lika spontant som ett barn hoppar hage; två röster som sjöng en liten vaggvisa; valsen där basgången burleskt dansade en träskodans.

En varmt nasal liten musikbön, som kunde varit en jazzballad, banade väg för tre satser ur Louis Viernes första orgelsymfoni. Här var orgeln i sanning förklädd till orkester; till varité- och cirkusorkester, till kammarensemble spelandes en liten visa så sprängfylld av melodiskt material att det tycktes koka under ytan, och slutligen till en glittrande vattenorgel belyst av ljus i alla färger.

Det var tydligt att Ann-Kristin Färnström gillade musiken: tryggt och säkert spetsade hon alla kontraster mot varandra, följde lyhört med i alla känslokontraster - än försiktigt, än energiskt, än som en kurragömmalek med sig själv. Till och med humorn i musiken fann hon.

Under hela kvällen balanserade hon de luftiga och de skarpare stämmorna lika omsorgsfullt som en dirigent: lät fagotter, valthorn, basuner och stråkar ljuda som vore det en orkester hon hade. Och om hon fick betalt per ton vore hon rik.

Istället berikar hon andra med en tradition som är sällsynt utanför storstäderna. Det är en kulturgärning om något.