Släktskap kan avse band mellan människor. Till exempel är Jesper Nordin, kvällens musikskapare, en del av den jämtsk-västernorrländska musikersläkten Sahlin. Men även musikens genrer är besläktade. Så tycks till exempel folkmusiken vara anfader till det mesta; konstmusik och, som i kväll, den nutida elektroakustiska musiken inte minst.

När Jesper Nordin fick uppdraget att skriva för Nordiska Kammarensemblen valde han och musikerna att utöver det nya stycket Kinship ge en hel konsert med elektroakustisk touch.

I botten av Jesper Nordins stycken fanns ofta folkmusikstrofer, men här hade också kända toner av Grieg och Larsson fått ett tillskott. Ibland användes inspelad musik mycket som komplement, ibland inte alls och det var spännande att försöka skilja den från den "äkta", vilket inte alltid var så lätt. Det är sällan man misstänker konstmusiker för att försöka sig på playback.

Vackert var det när den kulande kullan på bandet svarades av en oboe mycket lik rösten och av ett horn, som förstärkte fäbodkänslan; rart när blåsinstrumentalister spelade ner i flygelns klanglåda och fick ett litet, svävande rymdsvar från strängarna därnere.

"The Aisle" byggdes av lugna och rogivande, spöklika klanger, som gradvis ökade i intensitet likt ettriga eldsflammor. Klangekot av de lånade stroferna, här Jämtländsk brudmarsch, svävade i luften likt musik- eller minnesfragment utan substans, som - ja, spöken.

Så var mycket av musiken uppbyggd: en kropp av instrument och klanger, ur vilken fragment av kända fraser ångade upp; som om grundmaterialet liksom tänjts ut och all musik som gömt sig i maskorna nu manades fram. Ibland var originalet sig ganska likt, som i musiken från Griegs Holbergssvit, ibland mindre.

Oxbergsmarschen bröt av med lite livligare och stadigare rytm; Lars-Erik Larssons Lyrisk svit med den durklang och harmoni man vid det laget längtade efter. En violin- och violaimprovisation med band tätnade snabbt till en kakafonisk underjordisk spelmansstämma. Och de akustiska effekterna kan bli katedralstora när bandet hjälper till.

Även om kvällens musik sällan bjöd på något obehagligt och var harmoniskt människovänlig, väl genomtänkt och utmärkt framförd saknade man en rejäl kontrast till den lätt sorgsna och vemodiga stämningen. Det är lätt att fastna i de drömska och svävande klangerna; att lyssnandet efter ljudeffekter blir hela musiken. Länge är det meditativt och skönt, men till slut behöver man något rytmiskt och melodiskt bestämt; något som tydligt visar vart det är på väg.

Samtidigt är det modigt och nödvändigt att prova nytt. Och elektroniken vidgar förvisso lyssnarens ljud- och klangvärld. Den som oroar sig för att elektroniken ska konkurrera ut den levande musiken och de instrument vi älskar behöver inte vara rädd. Inget band i världen kan tävla med levande musiker och instrument - bara komplettera dem.