Även konstmusikaliskt är USA en smältdegel, som bär spår av de svartas musik och alla de folkmusikstilar som kommit samman där, i kombination med stolthet över den all den populärmusik som landet fött. Av detta finns stänk på den cd som jämtlänningarna Karl-Ove Mannberg, violinist med internationellt förflutet, och pianisten Lena Johnson gett ut.

Större violinmusik har skrivits än den gamle filmmusikskaparen Korngolds, men den är jovialisk med spår av tysk romans och tidigt 1900-tals lättsamhet. Komplexare är Charles Ives, kameleonten och humoristen, som i sina stundtals kakafoniska skapelser väver in barndomens visor och väckelsemöten.

Jascha Heifetz arrangemang av musik från Porgy and Bess är så "violinistiskt" gjorda att de skulle kunna tas för violinstycken. Det svåra är att som konstmusiker utföra något med så stark jazzprägel på ett naturligt sätt.

Skivans mest spännande spår är Ken Benshoofs Diversions, skriven direkt till Karl-Ove Mannberg. Måttfull meditation blandat med populärharmonik och eldig östeuropeisk folkmusikrytm fångar in det etniska USA i en fiolkropp. Det är musik för hjärta och glädje.

Violinklangen är smal och koncentrerad, och när musiken brusar på mycket fyller den inte riktigt det utrymme som är ämnat åt den. I slanka, lugna partier, när den är en solitär filosof, kommer den däremot utmärkt till sin rätt och får något ödsligt över sig som är mycket vackert.

Som helhet navigerar musikerna väl i de tvära kast och den rastlöshet som kanske också tillhör de amerikanska nationaldragen. Uttrycket är stort och moget, och att dessa två delar musikaliskt synsätt till fullo står klart.