När Christian Lindberg tillträdde som chefdirigent för Nordiska Kammarorkestern Sundsvall var ett av målen att spela in ett antal skivor med nordisk musik.

Så har också skett. Efter Nordic Showcase, Nordic Trumpet Concertos samt den store svenske symfonikern Allan Petterssons första och andra stråkorkesterkonsert kommer nu, några månader innan Lindberg lämnar sitt uppdrag, också Petterssons tredje konsert för stråkorkester.

Den är stor som en symfoni, fyller en egen cd och utgör en timme full av känsloväxlingar och tät, intensiv och komplex musik. I första satsen kan snabba puttrande partier samlas upp av små frågande frasslut; i tredje kan nordiskt ljus lysa fram ur den komplicerade väven.

Andra satsen, Mesto ("sorgset") spelas ibland separat som fristående stycke. Men den är inget sorgeutbrott utan innehåller mycket ljus och eftertanke. Här, och i lugna partier över huvud taget, blir den komprimerade musiken som minst överväldigande; här hinner man smälta den.

Detta är inget för nybörjaren eller den vars håg står till klassiska pärlor. Pendeln slår snabbt mellan kärvhet och harmoni, sökande och stillhet, men inget varar länge. Musiken är som ett skuggspel och ger inte intryck av att ha runnit upp i ett fridfullt, förnöjsamt sinne. Ändå finns partier med stor skönhet.

Just den ständiga sinnesväxlingen och rastlösheten siktar Lindberg och orkestern in sig på och gör tydlig. Tålmodigt, respektfullt och med stora känslosvängar tar de tag i musiken just där den har sin största styrka och sitt mäktigaste vapen för att tilltala fler än entusiasterna. Det är ett mycket klokt angreppssätt.