Visst lämnar man Operan road och glad i hågen efter Läderlappen, även om champagnen sörplas ur tomma glas.

Men har skrattat i 2,5 timmar åt fyndiga infall, ibland lite ansträngt humör, äktenskapliga vänsterprassel där de flesta protagonisterna i sina roller inte är vad de synes vara; timmen sex slår när dagen gryr och de mänskliga pusselbitarna faller på plats med baksmällan - i fängelset. Här är wieneroperettens triumf, tack vare valskungen Johann Strauss den yngre, född i Wien 1825 och död därstädes 1899 efter gigantiska internationella framgångar.

I första akten svärmar tenoren Alfred för Eisensteins hustru och går i fängelse för att rädda den tillfälligt tillbedda från skandal. Men behöver uppvaktning manifesteras sceniskt i ett handfast badrum på lyxhotell?

Medan den äkta mannen i smyg går på den exotiske, extravagante furstens partaj, dit också den förföriska hustrun samt kammarjungfrun är bjudna, och där alla uppenbarar sig i falsk skepnad (akt 2). Så kommer det sig att den livsglade mannen med tydliga syften flirtar med sin egen förklädda fru.

Operettens budskap har vi redan hört i första akten: Var din egen lyckopetter, glöm alla oförrätter! I andra akten flödar alltså champagnen på den blaserade furstens (Jan Malmsjö) fest. Och melodierna, som csardas, klockduetten (Loa Falkman och Lena Nordin), prinsens kuplett, kammarjungfruns aria (Katarina Wedin) och valsen "Brüderlein und Schwesterlein".

I tredje akten har fångvaktaren Frosch (Helge Skoog) huvudrollen. Fritt fram för improvisationer, gags, stå-upp-komik; den är även ruelsernas akt med en upplösning lite à la Figaros bröllop. Humöret i topp och bakfyllans klädsamma blekhet. Festen är över, kvar är vemod och längtan, lek och allvar. Och först och främst Wien!

Men varför valde Operan franska Cannes som handlingens ort och 1920-talet som tidsepok? Duger inte Baden bei Wien (en kurort en halvtimmes spårvagnsresa från Staatsoper), som man tror har föresvävat librettisten Genée och tillskyndaren Maximilian Steiner, direktör vid Theater an der Wien, där Läderlappen uruppfördes 1874 under tonsättarens dirigat? Duger inte Wiens historia just då - med revolutioner, förlorade krig, nationalismens och socialismens gryning, världsutställning och börskrasch 1873 som bakgrund?