I Prokofievs underbara musiksaga Peter och vargen har många förälskat sig, ung som gammal.

En är den brittiska animatören Suzie Templeton, som använde fem år och 80 medarbetare till att göra en filmversion av sagan; en som följde partituret rakt av och inte fick visas med förinspelad musik. Det skulle vara stor orkester på scenen, framför filmduken.

Hon fick en Oscar för resultatet och nu har filmen Sverigepremiär, med Nordiska Kammarorkestern i de välkända ljudrollerna som katten, ankan, fågeln, farfar, Peter, vargen och jägarna. Nu visas den för skolelever i Sundsvall, men på lördag 14.00 är det offentlig visning/konsert i Tonhallen.

I stället för levande teater med inspelad musik har vi här det motsatta: levande musik till inspelad berättelse, och orkesterns närvaro ger storslagenhet åt tillfället. Detta är ljusår från att kura med en video i soffan; det är en fullödig berättelse i storformat där inte ett ord uttalas: berättarens roll tas helt över av bilden, musiken och ljudeffekter.

Fräscht nog har Templeton gjort rent hus med den romantiska sommaridyll som präglar originalet. Här råder bister vårvinter och miljöerna berättar om ett slitet, skitigt och fattigt Ryssland.

Karaktärerna följer stilen: fågeln är ingen liten smäcker sparv utan en klumpig kråka som har svårt för att flyga, och ankan firar storkomiska triumfer inte minst som skridskoåkare. Katten är nästan lika odräglig som seriens Gustaf och farfar är en mild, snäll och lite bräcklig åldring. Vargen är hotfull i orkestern men rätt human i övrigt; jägarna är osympatiska bråkmakare, urtypen för mobbare.

Djuren är härligt humoristiska och alla sköna detaljer i deras uppträdande har sin upprinnelse i någon liten sväng som Prokofiev smyckat musiken med: hans partitur är så talande att den fött alla dessa små händelser. Templeton bygger dessutom ut sagan med ett sammanhang där Peter blir mobbad, som bäddar bättre för triumfen när han fångat vargen.

Någon gång, särskilt från början, kan man sakna ordet. Scenerna i staden till exempel - är de drömmar eller verklighet? Slutet, där ankan förblir uppäten och Peter ändå bestämmer sig för att släppa vargen, visar förvisso på hans storhet som person men kan också upplevas som lite väl i samklang med nutida rovdjurspolitik.

Ändå är detta i stort en berättelse som klippt och skuren för vår tid; vacker, smakfull, lagom realistisk, genomtänkt och högklassig. Fast en visuell dimension lagts till får musiken den huvudroll den är värd, och att orden saknas känns befriande. Orkestern under Marie Rosenmir följer smidigt filmens ton och gör en tolkning som är tuffare och rakare, lite lagom oborstad.

Förhoppningsvis är "Peter och vargen" inte bara ett spännande exempel på samarbete mellan Scenkonstbolagets musik- och filmdivisioner, som bör ses av ung som gammal. Man kan hoppas att den också markerar inledningen till en nygammal genre av stumfilm, som inte fötts ur tekniska brister utan ur en vilja att ge en ordtrött generation vad den mest av allt söker: upplevelsen.