I Europa sjöng man romanser. I Latinamerika spelade man panflöjt.

Det är, lite tillspetsat, den bild som vi svenskar ofta har av musikhistorien. Vi tror gärna att den västerländska konstmusiken enbart är en produkt av vårt Europa.

Inget kan vara mer fel. När Bach komponerade i Tyskland skrev katolska munkar i Latinamerika i samma tradition. Och när nordiska romanskompositörer tog avstamp i Schubert och Schumann, men lade till sin egen folkton, gjorde latinamerikanska tonsättare detsamma.

Här hör vi sällan resultatet, men i går kunde Sundsvallspubliken göra det tack vare Yamandú Pontvik och hans gäster, tenoren Raúl Pierri och pianisten Carla Ferreira Ramaniuk. Och det men direkt slogs av var inte skillnaderna mot den romanssång vi är vana vid, utan likheterna.

Precis som i Europa är detta genomkomponerad och förfinad musik, som ändå låter enkel. Folktonen är tydlig; harmoniken, de gungande habanera- och tangoliknande rytmerna och vemodsslingorna talar om Anderna såväl som det spanska arvet, men allt är tämjt och satt att tjäna sångarens berättelse om kärlek, sorg, längtan, skönhet och natur. Och när Carla Ramaniuk spelade ett solopianostycke av Uruguays Eduardo Fabini gick tanken ofelbart till Stenhammar.

Samtidigt finns här temperament, variationsrikedom och snabbt skiftande stämningar; här satsas betydligt mer på kraftfullhet än i europeisk romanssång. Stort utspel blandas med lågmäld smeksamhet; denna musik blir aldrig enahanda.

Pianisten Carla Ramaniuk var, förutom tekniskt briljant, en mästare i att frammana dessa skiftningar. I stället för att, som många romanspianister, anspråkslöst skugga sångaren var hon en verklig musikens scenograf: den som bakom skådespelaren står för bakgrunderna, stämningen och effekterna.

Raúl Pierri är trots sin ungdom en mogen scenisk tenor med tät, bärande och kraftfull stämma. I texter som talade med stora gester var han perfekt uttolkaren; i mer stilla vatten hade han någon gång uppnått samma goda effekt med lite mindre kraft. Yamandú Pontvik var förkyld och iakttog säkerhet, vilket inte påverkade varken hans varma klang eller stora härliga gestaltning nämnvärt.

Under allt bubblade de spännande rytmer, som vi européer lider sådan brist på och som alltid talar till oss om glädje. Även då texten berättar om pampasvindens klagande och regn i själen tycks det pulserande gunget viska om att ljuset väntar bakom molnen.

Och när de båda sångarna sjöng duett; i högtidlig och vemodig dur, med röster så sammansmälta som om de varit bröder och med en äkthet och omedelbarhet som bara kan stiga ur folkdjupet, då bröt ljuset fram och träffade rakt i hjärtat. Det var konsertens mest gripande stunder.

Nu väntar vi bara på cd:n, där romanser av Peterson-Berger och Ture Rangström möter Guastavino och Ginastera. De skulle säkert finna varandra direkt.