Stor musiker på liten scen
Almamia lilla scen
Mats Bergström, gitarr
Musik av Francisco Tarréga och August Strindberg
Relaterat
Nyligen gav han ut en skiva med Tarrégas musik. I nästa vecka spelar han in ett avsnitt av Veckans konsert för SVT med samme spanske gitarrmästare.
Och i går kväll besökte han Almamia i Sundsvall; Mats Bergström, en av vårt lands främsta gitarrister, som spelar på en gitarr som är en exakt kopia av Tarrégas egen favorit och som - tycktes det - likt sin föregångare gillade små konsertsammanhang. Fast Almamias lilla scen numera inte är fullt så liten är den intima klubbkänslan bevarad.
Och denna kväll var vi i händerna på en ärkemusikant. En som har lenheten i ansatsen, den mjuka och vårdade klangen, den måttfulla och lågmälda tolkningen, tekniken som rinner lika obehindrat som en vårbäck, töjbarheten i fraserna som blir till en total frihet utan att sammanhanget går förlorat. En vars finger kan slinta någon gång utan att det gör något, för det man hör är medvetenheten i utplaceringen av varje enskild ton, den totala musikalitet som gör varje ton värdig att ha sin egen röst, sin egen unika betydelse.
Tarrégas musik är inte så eldigt spansk som man tror utan faller ofta in i en centraleuropeisk salongstradition. Det är konsertvalser som vore de av Strauss, i fall Strauss hade varit till hälften fransman. Det är små barockpreludier där ett är ett regndroppsstycke, ett är högtidligt, ett är en folkvisa, ett närapå ett energiskt orgelstycke av Bach och ett, Lagrima, en skir vaggvisa.
Mats Bergström passade också på att bryta uppvisningen en stund för att slå ett slag för ännu en okänd sida av Strindberg: gitarrentusiasten och tonsättaren. Ett stycke av honom finns bevarat, "Forskarlens sång": ett svenskt kulturkuriosum och en ganska okomplicerad, smått hemlighetsfull och rätt deppig visa. Och nu kan Almamias publik sälla sig till den lilla skara som faktiskt hört det.
I Tarrégas mazurka Adelita trädde det spanska tonspråket fram mer öppet; de snabba kasten mellan sorg och stilla glädje; mörkret som alltid längtar mot ljuset och ljuset som alltid bär ett stråk av vemod. Som Mats Bergström spelar den är den en betraktelse, ett levnadslopp - och stundtals inte mer än en viskning.
Och mellan den och Grand Valse, som kunde varit ett pianostycke i samarbete mellan Schumann och Chopin, fogade Bergström in den hjärtslitande Recuerdos de la Alhambra, ett av gitarrlitteraturens vackraste stycken, en darrande röst som ensam sjunger ut hela den spanska själen.
Då var det som om en ängel gick genom Almamia. Jag har sällan upplevt en publik så trollbunden.
