Kafémusik är en gammal idé som åter blivit populär, mer som kaffe till musiken än som musik till kaffet. I går hade många kommit till Stadshuset för att dricka kvällskaffe i Nordiska Blåsarkvintettens sällskap, med lättlyssnat örongodis ur repertoaren och musikernas vanliga goda publikvård.

Blåsarkvintetten som musikform kommer ur 1800-talets salonger och är en städad, prydlig och lättplacerad musikgrupp, som har många uttryck och som därför, rätt behandlad, sällan blir enahanda. Här hörde vi kvintettmusiken många sidor, och man hade valt tonsättare och arrangörer som vet hur man får gruppen att komma till sin rätt.

Det virtuosa, puttrande glada och energiska, och förstås den musikaliska humorn, är en blåsarkvintetts bästa gren och gör den till en vass underhållare. Här återfanns många av kvällens stycken, som Stig Robertssons utmärkta blåsargymnastiska Bellmanarrangemang, Francis Poulencs komiska danser samt Denes Agays sugande tango och luftigt gungande rumba, som var som en varm bris på Copacabana.

Wilhelm Kapps "Lyriskt moment" tog fram de inåtvända sidorna: de djupare registrens blå klanger, det folkvisetrolska som här lät ursvenskt, som kvällsvind över sommarängar och skogsdjupsmystik. Och när Maria Granberg mjukt och fint spelade "Gå varsamt, min kristen" var det som om näverluren eller kohornet gav eko ut över dalabergen.

En kvintett kan också låta stramt och medeltida, som i Gordon Jacobs stycken. Dess begränsningar, om några, ligger väl i nyansförmågan men i rätt läge kan den glöda varmt och har man som Nordiska Blåsarkvintetten ett stabilt basverk finns gott om utrymme också för att nyansera.

Här hörs att medlemmarna spelat ihop länge på fast bas, att de för länge sedan har slipat av eventuella kantigheter mot varandra och nu ånjuter djup harmoni. Här finns ingen fribrytare; det är en för alla, alla för en. Man bäddar för varandra, följs åt naturligt och ur den trygga, sammansmälta klangen kan enskilda lätt och ledigt göra avstickare. Det är gott att lyssna till en så mogen ensemble.

I Malcolm Arnolds musik bygger första satsen på sjömansvisan "What shall we do?" där man lär ska höra inte bara sjömannen utan också ett gräl han råkar in i i främmande hamn, samt en habanera på en spansk krog. Med lite fantasi kan man i andra satsen, en melankolisk liten strof, känna hur han ser tillbaka på sitt liv. Slutmusiken påminner om "Turkey in the straw" och det vete tusan om man inte kan höra kalkonen kackla mitt i den snurriga dansen.

Då är man tillbaka i det livfulla och roliga, och man går hem med ett leende och en känsla som efter en kopp varm choklad vid sängdags.