Musik i sommarkväll har hunnit bli 29 år, och under årets säsong har dubbelt så många kommit för att lyssna som under fjolåret.

Möjligen är en förklaring att allt fler upptäckt vilken förnämlig konsertlokal GA-församlingen fick i sin ägo när det övertog det nuvarande Kyrkans Hus: Martin Luther-salen, som snabbt intagit platsen som en av Sundsvalls bästa salar för småskalig kammarmusik.

Vid årets sista konsert bjöds oboemusik från många musikepoker. Oboen är ett gammalt instrument, under barocken var den en favorit, och sina stora triumfer firar den i smäktande vackra melodier. Av mestadels sådana hade Thomas Bodin satt samman sitt program; det stycken där han visade upp sin njutbara klang, slank, välbehärskad, lätt svävande, inte alltför nasal och liksom oscillerande inifrån.

Däremot är dynamik inte oboens starka sida. För att gjuta liv i fraserna får man ta till subtilare medel, som små skiftningar i vibratots intensitet vilka skapar en känsla av stegring och avslappning. Dessa behärskar Thomas Bodin väl, och han gör också fina avfraseringar. Ändå kändes det som om konsertens första stycken kunde ha bjudit mer av nyans och känslofullhet. Den långsamma Mozartsatsen, Lars-Erik Larssons concertinosats - även det romantiska Franzénska pianostycket - spelades säkert, välbehärskat och prydligt, men man saknade en del i musikaliska överraskningar, lekfullheter och effekter.

Och så, i Giovanni Bonis sonat, vände det. Här var en barockkompositör som i musiken byggt in det instrumenten saknar av variationsförmåga. I cembalon, inte heller den så dynamiskt stor, dök nya spelsätt upp; i tredje satsen dämpades den och liknade klangligt en gitarr eller luta, i sista satsen brusade den som en bikupa. Variationens energi gav också oboen impulser till en större nyansrikedom.

En förelöpare hade varit det livfulla och tonsprutande allegrot av Giovanni Platti, där cembalons hesa, kärva röst nästan blir komisk. Otto Ratz är den sortens pianist som snabbt tycks kunna tillgodogöra sig mycket musik och återge den utan ett märkbart felslag. Att följa en solist som en skugga är lika naturligt för honom som att andas.

Men just här var det när han trädde fram tydligare och spelade ut mer, och med pianots kraft knuffade på och kompenserade för det som oboen enligt sin natur har svårt att göra, som musiken riktigt tog fyr. I såväl Ennio Morricones själfulla "Gabriels oboe" som extranumret, Sains-Saens smäktande "Svanen" var det pianot som eldade på och solisten som inspirerades till än större utspel. Och publiken för sin del fick sig till livs engagerad, känslofull musik som gick rakt till hjärtat.