George Gershwin skulle under sitt korta liv komponera några av 1900-talets mest uppskattade verk; en tonsättare som visade med eftertryck att den mest amerikanska av musikformer – jazzen – mycket väl kunde förenas med västerlandets konstmusikaliska traditioner. I musiken för olika Broadwaymusikaler gav Gershwin dessutom prov på sin förmåga att komponera minnesvärda melodier; en begåvning som blev uppenbar redan 1918 då Al Jolson fastnade för den 20-årige tonsättarens ”Swanee”.

På det här strålande albumet har man valt att spela de första orkesterversionerna av några av Gershwins mest uppskattade verk. Och det vinner musiken utan undantag på.

Det jazziga blir tydligare och orkestreringen är mer genomlyst. Variationerna för piano och orkester över ”I Got Rhythm” blir ett betydligt mer nyanserat och vitalt verk än i den överdimensionerade sättningen (gjord efter tonsättarens död) som annars brukar spelas.

Den omedelbara friskheten i musikalnummer som ”I’ll Build a Stairway to Paradise” och ”Fascinating Rhythm” blir här uppenbar. Jazzbandsversionen av ”Rhapsody in Blue” är i Fede Grofés färgrika ensembledräkt överlägsen den senare mer traditionella orkestreringen.

Dirigenten Steven Richman, pianisten Lincoln Mayorga, Al Gallodoro på saxofon och klarinett samt Harmonie Ensemble fångar perfekt den obändiga optimismen i musiken. Jag har till exempel inte hört en bättre inspelning av ”I Got Rhythm”-variationerna. Jazzbandsversionen av ”Rhapsody in Blue” har spelats in ett antal gånger. Det här hör definitivt till de bästa. Även om New World Symphony inspelning under Michael Tilson Thomas (Sony-BMG) är än mer virtuosa föredrar jag Lincoln Mayorgas mer sofistikerade pianospel.