Master of Charm. Så kallades Gabriel Fauré (1845 - 1924) av tonsättarkollegan Claude Debussy. För många av oss är han den som kan kalla ner paradiset med sin melodiska mjukhet och med harmoniska växlingar som får en att rysa av välbehag.

Mest är det i Requiem och småstyckena vi lärt känna och älska denna sida av honom. Med hans mer sällan spelade pianokvintetter i skivspelaren undrade jag om det kanske var just charmstämpeln han här ville bli kvitt, Kanske ville han visa att han också kunde komponera melodiskt komplext och harmoniskt tätt, enligt tidens mode.

Om det var så når han sitt mål, men på bekostnad av den Fauré som vi känner. Denna musik bär inte hans himmelska ackordväxlingar och melodier. Även om den aldrig blir aggressiv utan behåller sitt lugn är det generellt svulstig högromantik med tjock stämföring och en sökande melodik som aldrig tycks hitta hem.

Därmed inte sagt att det inte då och då glimtar till av den paradisiske Fauré. Inledningen till första kvintettens tredje sats är ett ställe där man känner igen honom. Kvintett nummer 2 är som helhet mer samlad och variationsrik, andra satsen är effektfull med sina löpande pianofigurer som utvecklas till en lite jazzklingande jakt på violinen, och i den långsamma satsens skira vemod och genomskinlighet är Fauré i hög grad tillbaka i sitt karaktäristiska tonspråk. Dessa två satser är skivans mest njutbara spår.

Samspelet är utmärkt och de internationellt renommerade musikerna spelar finstämt och känsligt utan att ge pianot någon särställning. Detta är nog en skiva mer för dem som gillar fint kammarmusikspel än för dem som älskar Fauré.