En blåsarkvintett är en musikalisk kameleont. Den tycks kunna gå in var som helst och med gott resultat ersätta stråkorkester, extrakör, renässansensemble, till och med ett försiktigt jazzgäng, utan att det låter fel. Något mer lättplacerat får man leta efter.

Det har Sundsvalls kyrkokör upptäckt och huvudintrycket av lördagens synnerligen välbesökta vårkonsert var just variationen som kör och kvintett kunde bjuda tillsammans. Stämningar växlade, genrers tonspråk fångades helt rätt, och enkla visor hade utvecklats till hela små musikverk.

I Schütz renässansmusik fann man den svala, osentimentala känslan av barockkyrka. Gunnar Hahns folkton visade sig vara större musik än titlarna antydde; inte minst den rena och vackra "Ave Coeli Regina" där vallåtsslingorna steg ur storskogen. Kvintetten byggde ett stabilt golv för kören, och i den instrumentala Elegin tycktes klangen svälla upp ur ensemblens djup och bära likt ett vildmarkseko ut över stora rymder.

Spetsade med Javier Pirfanos slagverk öppnade man för varmare breddgraders vårkänslor i ett par latinrytmiska sånger, sådana som tack vare Yamandú Pontvik så naturligt funnit sig tillrätta i Sundsvalls körliv. I "Sololá" blev kvintetten i Stig Robertssons fina arrangemang en hel liten driftcentral som puttrade, bubblade och eldade under den enkla visan och jobbade upp den till ett energipaket.

Sundsvalls kyrkokör har på kort tid etablerat sig som en kvalitetskör. Med god klang och fin fraseringskonst tar den sig lika lätt an nutida körmusik, som "Exsultate Deo" med sina spännande rytmiska "puffar" och sin harmoniska koral, som Peterson-Bergers klassiker "Som stjärnorna på himmelen" och "Stämning", i sitt tonspråk talande om försiktig, tidig vår som ännu inte riktigt brutit loss.

För att bemästra GA-kyrkans stora akustik så väl som här måste man vara klangstark, texttydlig, väl samsjungen/-spelad och envetet framhärda i att ge musiken liv. Någon dimension av konsonanter, ansatser och energi försvinner alltid, det kan inte hjälpas, men här hände aldrig att något rördes ihop eller försvann.

Till Nordiska Blåsarkvintetten kunde man som vanligt tryggt överlåta sig och njuta av Klughards förnöjsamma, välformade små slingor, eller den lättglidande och sorglösa "I got Rhytm", där ensemblen spelade så man kände vinden i ansiktet. Vårvind, förstås.