Julkonserterna är i gång och Sundsvalls Madrigalkör gav i går för 34:e året sitt bidrag till julsångstraditionen i Sundsvall. Placeringen tidigt i advent är klok; än har man inte hunnit tröttna på julsånger.

Här gavs en välbalanserad blandning mellan gammalt och nytt, klassiskt och modernare, körsång och solon - man släpper fram egna sångare på ett opretentiöst sätt och mest intryck gjorde Anna Bydell Absér med sin stora röst och fina inlevelse. Till variationen bidrog också ett par spexinslag á la Disney; roliga om än inte de tonsäkraste numren, och Rydbergs "Tomten" i klassisk svensk visstil, sjungen av Margareta Stenskog till Stefan Groths gitarr.

Bland sånger som inte så ofta hörs, och som varje julkonsert behöver för att hålla publiken alert, fanns i år två polska julsånger, stilfulla och enkla och klart möjliga för andra körer att ta upp. Och Otto Olsson kan mer än den traditionella Advent; här sjöngs Gammal julvisa i ett lite avskalat arrangemang, som klart förtjänar en plats i julsångsskatten.

Madrigalkören har fått tillbaka sin tidigare dirigent Stefan Groth; något att glädjas åt för han kan körsång och han kan också göra musik, vilket han och kören visade genom att fint nyansera och frasera i bland andra God rest ye merry gentlemen, Dotter Sion och Hosianna.

Madrigalkören klarar a capella-sång utan att blinka och är för det mesta tonsäker och ren. Den sjöng med snygg rytmisk lätthet i "I saw three ships" och "Joy to the world", och när alla sjunger samman har den en kraftig, fyllig om än något spretig klang. När herrstämmorna exponeras blir de dock tunna, medan de mer talrika damstämmorna har en större bärande kärna av säkra sångare.

Kören bör nog också till ett annat år försöka effektivisera den alltför långa pausen med sina tidsödande lotteridragningar, som tröttar ut publiken och även kören: där var fokus och precision bättre under första halvlek.

Det var där vi fick höra kvällens i särklass finast framförda sång: Jul, jul, strålande jul, förmodligen sjungen så mycket att stämmorna sitter som intatuerade i varje sångares minne. Och just därför lät den så känsligt precis; därför blev körklangen så jämn, tät och ihopsmält som om sången kom från en röst, en organism. Just så som körsång ska låta.