Ibland vill vi att det ska låta som det alltid har låtit. Ibland är vi trötta på det och vill höra något nytt.

Mellan dessa båda publiknycker balanserar alla julkonserter. Och fast jag nu har hört Nordiska Blåsarkvintetten spela Julens pärlor några gånger känns den alltid fräsch, och det av flera skäl.

Dels sker förstås en kontinuerlig förnyelse av repertoar. Dels sticker denna konsert ut jämfört med andra julkonserter, eftersom man här får höra sångerna enbart instrumentalt (nästan i alla fall), vilket ger större utrymme åt själva musiken och dess stämningar.

Dels väljer man musik efter blåsarkvintettens sprittande, pigga och osentimentala karaktär, och hittar därför annan musik än den som körer och sångare tar upp. Som Schuberts militärmarsch och Kurt Noacks fina Tomtarnas vaktparad, också den en marsch som passar utmärkt för blåsinstrument. Ur den gamla svenska musikskatten väljs sådan som bär bondesamhällets arbetsenergi och dansglädje i sig, som Tre pepparkaksgubbar och Julbocken. Också det moderna svänger, som i årets nya julpotpurri där arrangören Hans Gardemar avslutar med ett gnäggande horn i "Sleigh ride".

Dels lägger man till några ojuliga pärlor ur den egna kvintettrepertoaren. I år bestod till exempel Bo Nilsson med lugna, koralliknande klanger där inte minst den fylliga, solida fagotten i botten var njutbar att höra. Willem Kapps Lyriska fantasi blev en eftertänksam liten betraktelse med stänk av Peterson-Berger, Gershwin och Jingle Bells. Kvintettens smidiga klang och den självklarhet som dessa musiker alltid musicerar tillsammans med bidrar förstås också.

Mycket av förtjänsten är de kvalitativa arrangemangens. Stig Robertsson, Putte Källström med flera ser till att hela tiden förse örat med nya små instrumentala äventyr, variationer, inpass, figurer och lekar. Samtidigt faller de inte i fällan att göra sig till kompositörer och lämna lyssnaren åt "gissa melodin"-leken. Det är aldrig något problem med den röda tråden.

Årets sånginsats - som också blev årets överraskning - utfördes av en flöjtist, inte en syrsa. När Maria Garlöv fick flöjtstämman till arrangemanget av "Christmas song" från Stig Robertsson fann hon till sin förvåning en sångstämma med bara ett kort flöjtinpass. Men hon tog emot bollen från kvintettens mångårige samarbetspartner och blev, med glimten i ögat, en känslofull sångerska för en stund.

Och som alla traditioner har "Julens pärlor" en förmåga att växa in sig. Själv tycker jag numera att "When you wish upon a star" helst ska spelas av blåsarkvintett. Fast gärna med syrsa också.