I 45 år har Kjell Lönnå och hans körer fyllt GA-kyrkan med julsånger, julstämning - och publik. Varje år visar 3000 Sundsvallsbor att det är så här de vill ha julens musik: gärna spetsad med lite nytt och lite lånat, men i grunden klassiskt högtidsfylld och storslagen.

Här får traditionalisterna sitt - de får processionen med Stilla natt då körerna presenterar sig, de får höra KFUM-kören sjunga "Jul, jul, strålande jul" på det rätta nationalromantiska manskörsviset, de får barndomens julvisor kvalitativt framförda, allsången i den glada "Fröjdas vart sinne" och de får se Stig Robertsson slå cymbal.

Men också de som vill slå upp portarna till den mäktiga, pampiga glädjejulen får sitt. De får en kraftfull blåsensemble med pukor och trumpeter, de får en solid vägg av körsångare som i Otto Olssons "Advent" trycker ut klang så att det slår ljusbågar mellan kyrkväggarna, och i Händels Hallelujakör får det att verka otroligt att ens de starka takvalven ska klara sig utan att släppa lite murbruk.

Den amerikanska julen med mjukjazz, glitter och glam, den folkliga bondejulen med fotstamp och trolsk moll, de nyare julvisorna som "Koppången" - i Confettis vackra pendling mellan stilla betraktelse och mäktig koral hade vi gärna hört alla verserna - allt finns där.

I år kändes kontrasterna extra starka. Från julbalens svepande vals "It´s the most wonderful time of the year" direkt till en dov bakmes med rytmisk skruv och fantasifullt pianospel av Kjell Lönnå som piskade extra energi i kören. Från Alice Tegnérs "En jul när mor var liten" i trygg folklig trall och effektfull körsättning direkt till "Mary´s boy child" med Arve Sollis lite hesa ledsång och ah-ande gospelkör.

Ett par av Kjell Lönnås egna sånger fanns med, och "Jul igen" var ett spännande stycke modern, fri körlyrik med lite djärvhet i harmoniken. Mycket smakfullt och en fin kontrast till det traditionella.

KFUM bildade trygg botten i jättekören och visade att den kan brusa varmt och vackert. Kammarkören klingar alltid bra men ljöd i år än mjukare och mer sammansmält; i "Betlehems stjärna" spetsades höjdklangen till en säreget ljus, skimrande färg som fluktuerade just likt en blåvit stjärna.

Confetti har mognat in i en homogen, ljus körklang som det blir allt mer njutbart att lyssna till. I år stod den för flera av de mest intressanta inslagen, som en rent suggestiv "Frid på jord", stilla svävande som en frusen midvinternatt, där täta intervall vibrerade av blågrönt månsken.

Suggestiv var också "Gläd dig du Kristi brud", där Stefan Soreys inspelade ljud av bjällror, hovtramp och metallisk klockklang förflyttade oss till en julottefärd för hundra år sedan, medan Kammarkören varsamt andades in "Gläd dig du Kristi brud" i bilden. Och direkt på denna nästan overkliga stämning följde en mörkt taktfast "Hosanna in the highest" med jordnära countrykänsla.

Extra många sorters julkänsla, extra många fina arrangemang inte minst av Kjell Lönnå själv - och vad gäller orkestern av Stig Robertsson - och ett rekordartat antal år som Kjell Lönnå då och hans körer sjungit in julen för sin hemstad storskaligt, kvalitativt och troligen unikt i Sverige.

Det är värt jubileumstal från kommun, landshövding, näringsliv - och julklapparna till Kjell Lönnå som en lycklig lyssnare kuppade med i går eftermiddag. Dessutom förnyas och förbättras Julton fortfarande. Det bådar gott inför nästa 45 år.