Det var inte alltför länge sedan musiker från Japan och Kina hade en lägre status än kollegorna från Väst. Många kritiker pekade ofta på vad de ansåg vara ett opersonligt, närmast mekaniskt spelsätt som saknade grund i traditionen.

I dag skulle knappast någon komma på tanken att generalisera om brister i musikalitet eller avsaknaden av historiska förebilder. För det finns alldeles för många förstklassiga musiker och ensembler i både Kina och Japan som visar på motsatsen. Dessutom kan man med fog hävda att intresset för klassisk musik är mer allmänt spritt där än i de flesta länder i både Europa och Nordamerika.

Cembalisten, organisten och dirigenten Masaaki Suzuki hör till en generation japanska musiker som både kan mäta sig med sina europeiska motsvarigheter och som dessutom har något eget att tillföra tolkningarna. I jämförelse med till exempel Philippe Herreweghes omtalade Bachinspelningar har Masaakis framföranden större finess. Därmed inte sagt att den senare alltid är att föredra; Bach rymmer både Herreweghes mer temperamentsfulla och Masaakis innerligt genomlysta tolkningar.

I sin serie med Bachs kyrkokantater är den här volymen med fyra verk från 1727–29 inget undantag från den imponerande höga standard som hela tiden kännetecknat Masaakis tolkningar. När projektet avslutas inom några år kommer det här utan tvekan att vara den bästa kompletta versionen av Bachs kantater. Som alltid hos Masaaki glänser kör och ensemble. Solisterna är strålande, med ett extra plus för sopranen Rachel Nicholls och basen Peter Kooij. Litet kritik ska dock BIS ha för den alltför distanta och därför inte tillräckligt detaljrika inspelningen.