Béla Bartóks tre konserter för en stråksolist följer tonsättarens utveckling. Den första violinkonserten från tidigt 1900-tal är särskilt i den första satsen tydligt senromantisk. I den scherzolika finalen hörs en kompositör som börjar hitta sitt eget, folktonsinspirerade idiom. Trettio år senare skriver han en andra konsert som utan tvekan är ett av Bartóks mästerverk; magiskt mångskiftande och komplext.

Violakonserten hör till tonsättarens allra sista år, med ett neoklassicistiskt avskalat ibland nästan naivt uttryck. Bartók levde inte tillräckligt länge för att avsluta arbetet, och verket fullbordades istället av landsmannen Tibor Serly.

Den här skivan är verkligen en fullträff och är ett absolut måste för alla som uppskattar Bartóks musik. Ingen av verken är nya på skiva och det saknas inte goda framföranden. Jag kan dock inte påminna mig någon annan stråkmusiker som spelat dem så här bra, och tillsammans med en orkester som verkligen lyssnar och följer med i varje nyansskiftning. Ehnes tekniska briljans – hans ljuvligt rena intonation (vilket violaspel!) och klara utteckning av varje ton är verkligen exceptionell – paras med en intensitet i uttrycket och en osviklig musikalisk intelligens.

Noseda och BBC Philharmonic är föredömligt alerta, med en i moderna sammanhang ovanligt god balans mellan solistisk pregnans i de olika stämmorna och en fyllig ensembleklang. För den som vill uppleva mer av James Ehnes mästerliga stråkinstrumentspel rekommenderas den synnerligen fascinerande ”Homage” (Onyx, cd och dvd) med Ehnes som den perfekte guiden bland berömda instrument av bland andra Stradivarius och Guarneri.