Charles Barkel (1878 - 1973) var den första svenska violinist som spelades in på skiva. I Collector´s classic ger nu Caprice ut fyra cd med hans samtliga inspelningar av solo- och kammarmusik, inklusive Barkelkvartetten där han var primarie.

Barkel, uppväxt i Jämtland, var ung i en tid då flera svenska symfoniorkestrar bildades, och han kom att spela i flera av dem. Mest förknippas han med Stockholms Konsertförening (nuvarande Kungliga Filhamoniska orkestern) där han bland annat var konsertmästaren. Han var också violinpedagog och kammarmusiker, men alkohol och en tilltagande lynnighet bidrog till att hans karriär dalade mot slutet.

I inspelningsstudion trivdes han dock, och på skivorna finns Jean Sibelius och John Fernströms (tillägnad Barkel) violinkonserter i sin helhet, liksom kortare konsertstycken och delar ur större verk. Romantiken är det förhärskande tonspråket, som det ju var vid den tiden med Edvard Grieg, Christian Sinding och Tor Aulin, men här finns också till exempel Eugene Goossens violinsonat som avviker i karaktär och känns fräsch i sammanhanget.

Inspelningarna växlar givetvis i kvalitet; några låter burkiga och murriga, men många är bra med tanke på åldern och i vissa kommer man så nära att man riktigt hör hur stråken frasar i ansatsen. Det påverkar förstås också ljudet av Barkel: än hörs hans klang ljusare, än mörkare. Särskilt stor och fyllig blir den sällan och hans vibrato låter alltid likadant. Men han spelar med stor känsla, inlevelse och ett vilsamt tålamod, och hans musikalitet gör honom charmerande i de mindre konsertstyckena. Till exempel ger han Tor Aulins Humoresk sällsynt spänstig.

Detta är knappast heller ett försök att ta upp kampen med de mest mästerliga inspelningarna i nutid; det är ett kapitel svensk musikhistoria, en bild av en epok lika mycket som ett enskilt musikeröde. Här hörs också en rad andra kända profiler ur dåtida svenskt musikliv, som Gunnar de Frumerie, Sven-Erik Bäck, Otto Olsson och hovsångerskan Brita Herzberg. Och den ambitiösa följeboken, sammanställd av Carl-Gunnar Åhlén, är en hel liten biografi och har stor del i att detta blir en tidsskildring, inte bara en skiva.