Havergal Brians Gotiska symfoni (1919–27) – inspirerad av katedralernas mäktiga rymder – hör till de verkliga musikaliska mastodonterna. Partituret anger två mycket stora dubbelkörer med cirka 500 sångare – i den här inspelningen medverkar inte mindre än tio olika körer! – och fyra sångsolister.

Den mycket stora orkestern består av 32 träblåsstämmor, 24 i bleckblåset, två timpanister, en slagverkssektion med 17 musiker, 2 harpor, celesta, orgel och en avsevärt förstärkt stråksektion. Till det kommer fyra extra bleckblåsgrupper med var sin timpanisektion. Det är långt fler medverkande än i både Schönbergs Gurre-Lieder och Mahlers åtta.

Den här inspelningen – ett konsertframförande i Albert Hall från förra året – är den första som samlar 800 musiker och sångare. Det är till och med 50 fler än Brian själv önskade.

Musiken är lika omväxlande som storslagen. Brians suggestiva clustereffekter i kören och solistiska slagverksepisoder för tankarna till både Ligeti och Varése. Som helhet är dock musiken tonal och trots dimensionerna knappast svårlyssnad. Martyn Brabbins är genomgående mycket skicklig i att hålla samman och skapa balans verket igenom. Orkesterinsatserna är helgjutna, medan de ytterst krävande körstämmorna – framför allt i de högsta registren – ställer till bekymmer vid ett antal tillfällen.

På den punkten är Ondrej Lenards studioinspelning (Naxos) att föredra. Lenards mindre styrkor gör också att körinsatserna är tydligare. En del av problemen i den här inspelningen måste skyllas på att Albert Hall inte har den mest välfokuserade akustiken. Slutresultatet är ändå mycket maffigt.